Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Linda Broström

Straffskalorna i Sverige är omoraliskt milda

Strängare straff ingår numera i retoriken kring brottsligheten både från höger och vänster, men i realiteten förblir svenska påföljder också för de allra värsta brotten omoraliskt milda.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

En vårmorgon överfölls en tolvårig flicka av en maskerad man på en gångväg i Stockholmsförorten Huddinge. Hon släpades in i skogen och våldtogs flera gånger under dödshot. Förövaren höll flickan i strupgrepp.

Hon var på väg till skolan.

I förra veckan kom domen: En 22-årig man döms till sex års fängelse för grov våldtäkt mot barn.

Det innebär i realiteten ett fängelsestraff på fyra år, om inte synnerliga skäl föreligger för frigivning efter två tredjedelar av tiden. ”Synnerliga skäl” är ett mycket högt ställt juridiskt krav, vilket innebär att tidigare frigivning är huvudregeln och fortsatt tid i fängelse ett undantag.

Fyra år för att ha överfallit och våldtagit ett barn i skogen på vägen till skolan. Det är som om metoo aldrig hade inträffat.

Milda straff för allvarliga brott

Strängare straff ingår numera i retoriken kring brottsligheten både från höger och vänster, men i realiteten förblir svenska påföljder också för de allra värsta brotten omoraliskt milda. Debatten har den senaste tiden kretsat särskilt kring frågan om utvisningar, efter en prejudicerande dom från HD i april som innebar att en dömd våldtäktsman blir kvar i Sverige. Men problemet är betydligt större än så, och det skulle behövas en omfattande politisk översyn av påföljder för allvarliga brott överhuvudtaget.

Fyra år för att ha överfallit och våldtagit ett barn i skogen på vägen till skolan. Det är som om metoo aldrig hade inträffat.

Om det påminner inte minst förhistorien kring barnvåldtäkten i Huddinge.

Den man som nu dömts har kunnat begå brottet trots att han gjort sig skyldig till en lång rad allvarliga brott bara de senaste tre åren: Han dömdes så sent som förra året till fängelse i ett år och tio månader, efter att ha följt efter en gravid kvinna in i hennes port – offret tycks ha varit slumpmässigt utvalt – och attackerat henne med ett järnrör. Hennes pannben sprack av slag mot huvudet. Efter det tog han sig till en grundskola där han blottade sig och onanerade inför flera kvinnor. 2016 dömdes han till åtta månaders fängelse bland annat för rån.

Humanitetens krav

I veckan föll en annan dom: Svea Hovrätt sänker straffen för de tre män som utsatte en ung kvinna för en gruppvåldtäkt i Björns Trädgård i Stockholm. Två av männen döms till fyra respektive fem års fängelse och utvisning. Däremot häver hovrätten tingsrättens utvisningsbeslut för en av de tre männen, som på grund av sin psykiska ohälsa anses ”sårbar” i sitt hemland, Somalia.

”En utvisning skulle drabba honom orimligt hårt och får anses stå i strid med humanitetens krav,” skriver domstolen.

Frågan är vilka krav humaniteten ställer på rättsväsendet i förhållande till offret.

Paulina Neuding

journalist och jurist