Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Margareta Haag, Nätverket mot cancer.

Straffa de regioner som inte följer riktlinjerna

Människor dör i onödan då vårdprogram och andra riktlinjer inte följs. Det är dags att ställa krav på sjukvårdsregionerna, skriver Margareta Haag, Nätverket mot cancer.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Så många som fyra av tio cancerfall kan förebyggas genom insatser från samhället och i viss mån livsstilsval. Men trots att vi vet nära nog exakt hur många liv som kan räddas, används inte medicinska verktyg, information och andra medel som står till buds och därför blir människor sjuka, och en del dör, helt i onödan, faktiskt.

Förklaringen är ett sjukvårdssystem som inte följer lagen eller vårdprogram och andra riktlinjer. Det behövs inga motiveringar till att inte följa de riktlinjer för vården som tagits fram av de främsta experterna utifrån den allra senaste forskningen och kunskapen. Det kan vara insatser som räddar liv, men som inte görs.

Det är dags att ställa krav. Och straffa de regioner som inte rättar in sig.

Vi har i Sverige 21 regioner med suveränt självstyre och som för sjukvården innebär att i princip allt nationellt beslutat överprövas lokalt av de 21 regionerna. Och oftast med 21 olika slutsatser. Med en forskning som går i rasande fart, är det ohållbart att låta lokala sjukvårdsansvariga få fortsätta med fritt valt arbete. Det är dags att ställa krav. Och straffa de regioner som inte rättar in sig. Om nu denna föråldrade organisation alls måste leva kvar. Ett enklare alternativ är ett nationellt styrorgan.

Låt mig ge några exempel:

Tarmcancer. Screening är en metod och innebär att personer över 60 år erbjuds en undersökning av tarmen för att hitta eventuell tarmcancer tidigt, då kan nämligen 80 procent botas helt. För tarmcancer, som drabbar 6 000 svenskar varje år och som är en av de mest dödliga cancerformerna, har undersökningsmetoderna funnits tillgängliga länge. Redan 2013 slog Socialstyrelsen fast: ”Ett nationellt screeningprogram beräknas minska dödligheten i tjock- och ändtarmscancer med 15 procent eftersom prognosen är mycket god om sjukdomen upptäcks tidigt. Det innebär att sjukvården skulle kunna rädda ungefär 300 liv varje år.”

Det ger drygt 1 800 liv som fram till nu, juni 2019, skulle kunna ha räddats.

Region Stockholm-Gotland har haft tarmcancerscreening sedan 2008. Ingen annan region har infört screening.

I december 2018 (senaste vi undersökte saken) var det bara sju regioner som hade implementerat den del av riktlinjerna som säger att proven ska analyseras för HPV-viruset.

Livmoderhalscancer. 2015 beslutade Socialstyrelsen att cellprovstagning för upptäckt och behandling av förstadier till invasiv livmoderhalscancer ska göras med en HPV-baserad metod för kvinnor mellan 30–64 år. Programmet beräknades vid införandet rädda 30 liv och ge 60 färre fall av livmoderhalscancer per år. Sedan dess har antalet cancerfall istället ökat med 100 per år så man skulle kunna säga att programmet numera skulle leda till 160 färre fall per år. I december 2018 (senaste vi undersökte saken) var det bara sju regioner som hade implementerat den del av riktlinjerna som säger att proven ska analyseras för HPV-viruset.

Sluta sprida cancervirus. Flickor erbjuds sedan 2012 gratis vaccination mot HPV (humant papillomvirus) men inte pojkar – trots att vaccinet skyddar inte bara mot livmoderhalscancer, utan även mot cancer i svalg, penis och anus. Professor Joakim Dillner, världsledande expert på HPV, konstaterade när han förra året utsågs av oss till Årets cancernätverkare:

”Det är entydigt så att vi borde vaccinera båda könen. Det är onödigt att ha kvar cancerframkallande virus i samhället. Målsättningen borde vara att få stopp på cirkulationen av HPV och det får man om man vaccinera båda könen”. Men det görs fortfarande inte.

Bland barn som får cancer drabbas 70 procent av sena komplikationer, av vilka ungefär en tredjedel räknas som allvarliga eller potentiellt livshotande. Ändå kallas bara 14 procent av dessa unga personer som överlevt cancer till uppföljning.

Många överlever glädjande nog sin cancersjukdom och är botade. Andra kan leva länge med kronisk cancer, men sjukdomen finns kvar i kroppen och kan komma tillbaka. Alla kan drabbas av komplikationer efter en cancerbehandling. Vårdprogram säger vad vården ska göra, till exempel ge alla överlevande cancerpatienter en rehabiliteringsplan. Men sådana rehabiliteringsplaner finns inte införda som standard i någon region.

Bland barn som får cancer drabbas 70 procent av sena komplikationer, av vilka ungefär en tredjedel räknas som allvarliga eller potentiellt livshotande. Ändå kallas bara 14 procent av dessa unga personer som överlevt cancer till uppföljning.

Vi vill ha en sjukvård byggd på vetenskap och nationella riktlinjer som är tvingande och där den som inte följer lagarna ska kunna utkrävas ansvar, så som det fungerar på flertalet andra områden i samhället. Man gör det man ska, annars låter man bli och överlåter det till någon som är kompetent nog.

Bland barn som får cancer drabbas 70 procent av sena komplikationer, skriver Margareta Haag, Nätverket mot cancer.

Margareta Haag

Nätverket mot cancer