Det krävs kraftfulla politiska insatser om vi vill minska risken för allvarliga klimatförändringar. Först och främst handlar det om att införa och höja kostnaden för att släppa ut koldioxid, till exempel genom koldioxidskatter. Sådana skatter finns i Sverige och EU har ett system för handel med utsläppsrätter. Liknande system behöver införas världen över.
Det är också viktigt att se till att ny teknik utvecklas och kommersialiseras. Det handlar om bättre och billigare solceller, nya drivmedel, koldioxidinfångning och lagring, med mera. Därför krävs stöd till forskning samt att regeringar skapar marknader som erbjuder möjligheter för dessa tekniker att kommersialiseras och förbättras. Sådana stöd har lett till en snabb tillväxt för vind och sol.
Syftet med dessa teknikstöd är på kort sikt inte främst att minska utsläppen utan att driva ner kostnader och lära sig mer om teknikens potential. Det senare är viktigt, så att vi inte sätter hopp till tekniker som inte ens på sikt kommer att klara av att stå på egna ben. Vi menar att det är dags att dra en sådan slutsats när det gäller stödet till biodrivmedel från spannmål och raps. Stödet till dessa tekniker har gått för långt.
Har fått kraftiga subventioner
2009 utgjorde biobränslen 5 procent av vägtransporternas energianvändning i Sverige. Etanol och biodiesel har subventionerats kraftigt de senaste tio åren genom undantag från energiskatt, fri parkering, undantag från trängselavgifter, miljöbilspremie etc.
Det är inte rimligt att dessa bränslen ska få ett sådant frikostigt stöd, skälen är flera:
* Det sker betydande utsläpp av växthusgaser vid produktionen av etanol från vete och biodiesel från raps. Hur stora utsläppen är beror på hur de produceras, och vilka aspekter man väljer att inkludera i beräkningen. Utsläppen av växthusgaser från produktion av veteetanol och biodiesel från raps är i bra system en tredjedel av utsläppen från bensin, i många fall högre. För importerad biodiesel används ofta betydande mängder fossila bränslen i produktionen vilket leder till väsentligt högre utsläpp.
* Utöver dessa utsläpp från produktionen finns så kallade indirekta utsläpp. Om vi tar mer mark i anspråk på ett ställe för att producera biodrivmedel där det tidigare odlades mat eller foder, kommer det, åtminstone till viss del, att kompenseras med att jordbruksmark expanderar på bekostnad av skog eller betesmark någon annanstans i världen. Resultatet blir betydande utsläpp av CO2.
Stora utsläpp
En del forskning pekar på att dessa utsläpp kan vara lika stora som de direkta utsläppen från bensin, andra på att utsläppen är omkring hälften så stora (i lagförslag i Kalifornien), och åter andra än lägre. Tillsammans med de direkta utsläppen innebär det att veteetanol och biodiesel från raps i bästa fall minskar utsläppen med hälften – i värsta fall inte alls.
En del av de här problemen går att lösa på sikt. Regeringar bör till exempel införa hårda regler mot avskogning världen över och skatt på utsläpp av växthusgaser i samband med produktionen av biodrivmedel.
Det finns dock ytterligare ett problem som är svårt att göra något åt. Kostnaden för veteetanol är i dag hög, och det finns anledning att tro att kostnaden kommer att öka. I takt med att världens efterfrågan på mat och bioenergi (i alla dess former) ökar, förväntas mat- och markpriser stiga. Det är speciellt problematiskt för veteetanol och biodiesel från raps eftersom avkastningen per hektar är låg (man kan få ut 2 – 3 gånger mer drivmedel per hektar från sockerrör). Man kan därför inte förvänta sig att dessa biodrivmedel kommer att kunna bära sina egna kostnader, även om vi har en hög skatt på koldioxid. Det är därför svårt att motivera stöd till denna teknik.
Sockerrörsetanol presterar bättre
Sockerrörsetanol presterar bättre än veteetanol och biodiesel från raps (även om sockerodling också kan leda till indirekta utsläpp). Men sockerrörsetanol är en relativt mogen teknik och det finns därför inga starka skäl att ha omfattande stödsystem för detta biodrivmedel heller.
Å andra sidan bestraffas sockerrörsetanol genom en importtull som beslutats på EU-nivå. Den svenska regeringen har argumenterat emot denna tull, och EU bör genast avveckla den.
Biobränslen till exempel avverkningsrester från skogsindustrin och sockerrörsetanol kan spela en viktig roll för att nå låga koldioxidutsläpp. Det är dock dags att dra i bromsen och fasa ut de stora subventionerna till de biodrivmedel som varken står sig miljö- eller kostnadsmässigt. Energiskatten bör successivt återinföras för etanol och biodiesel samtidigt som gratis parkering och miljöbilspremien för flexifuelbilar avvecklas.
Sverige bör stödja EU-förslag
EU-kommissionen presenterade nyligen ett förslag om att införa koldioxidskatt på drivmedel. Biodrivmedel undantas om de uppfyller vissa krav på hållbarhet. Kommissionen vill relatera den övriga beskattningen till drivmedlens innehåll av energi. Det innebär högre skatt på diesel än bensin och att även biodrivmedel beskattas efter sitt energiinnehåll. Detta är en rimlig hållning som Sverige bör stödja.
Det är inte roligt att tvingas konstatera att somliga alternativ inte håller måttet men det är nödvändigt. Regeringen bör i stället arbeta hårdare för internationella klimatavtal, höja koldioxidavgiften, fortsätta satsa på utveckling av nya mer avancerade sätt att producera biodrivmedel, ställa hårda krav när det gäller bilars energieffektivitet samt stödja utveckling av hybrider och elbilar.
Christian Azar
professor, Energi och miljö, Chalmers
Fredrik Hedenus
forskare, Energi och miljö, Chalmers.
Daniel Johansson
forskare, Energi och miljö, Chalmers
Per Kågeson
professor, Miljösystemanalys, KTH
Thomas Sterner
professor, Miljöekonomi, Göteborgs Universitet