I Sverige finns en sekellång tradition av att arrangera sommarkollon för utsatta barn. Sedan ett antal år ser vi en ökande trend att anordna sommarkollon för äldre, ofta i syfte att bryta ensamheten bland deltagarna.
I en tvärvetenskapliga studie där vi kartlagt fenomenet äldrekollo framgår dock att verksamheten många gånger bygger på fördomar om vilka äldre är. Vad är det som får oss att tro att ”äldre” har gemensamma intressen och behov, när vi sällan tänker så om andra vuxna individer?
Ser vi till alla de skillnader som vanligtvis anses finnas mellan vuxna människor, såsom kön, fysisk styrka, fritidsintressen, yrkeserfarenheter, matpreferenser, språkkunskaper och religionstillhörigheter, för att bara nämna några, förstår vi att den som vill skapa en verksamhet riktad till ”äldre” i allmänhet, står inför en svår utmaning.
Vi vill argumentera för att verksamheter för äldre i större utsträckning bör bygga på ett vetenskapligt perspektiv, som motverkar att äldre betraktas som problem och behandlas som ett homogent kollektiv med liknande intressen.
I artikeln ”Seniorer hörs sällan i svenska medier” (GP 15/8) lyfts problemet att det sällan är friska och socialt delaktiga personer som beskrivs när äldre och åldrande ges utrymme i medierna. I stället är det vanligen åldrandets negativa sidor som hamnar i fokus. Äldres förmodade ensamhet är ett sådant återkommande tema. Här vill vi påminna om att omfattande forskning visar att ett dylikt problemperspektiv riskerar att få negativa konsekvenser för hur äldre ser på sig själva och sitt åldrande.
Unga mest ensamma
Bilden av äldre som särskilt ensamma är bara delvis sann. Bland nyblivna pensionärer, till exempel, är ensamheten låg. Ser vi till befolkningen som helhet är den rapporterade ensamheten störst bland unga upp till 25 års ålder, för att därefter ligga ganska lågt fram till 75 års ålder, då den ökar igen. För att stärka äldres självbild är det viktigt att inte utmåla ensamheten bland äldre som ett större problem än vad det är.
När ensamhet ses som ett ”åldersproblem” och verksamheter för att motverka ensamhet riktas till ”äldre” i allmänhet, finns det risk att grupper som verkligen har behov av sociala insatser inte fångas upp. Socialstyrelsen visar att den största andelen ensamma äldre finns i särskilt boende och bland ensamboende med hemtjänst.
Från forskningen vet vi att faktorer som gör att människor, oavsett ålder, riskerar att uppleva social isolering är förlust av närstående, nedsatt fysisk och mental hälsa, vård av partner, geografisk belägenhet, transportmöjligheter och språkförmåga. Om avsikten med att arrangera aktiviteter för äldre är att motverka ensamhet är dessa grupper viktiga att nå.
Mot bakgrund av tidigare forskning vill vi lyfta fram tre aspekter som är viktiga för den som arrangerar verksamheter för äldre.
Inte en homogen grupp
1. Äldre är inte en homogen grupp utan vuxna individer med skilda intressen och behov. I vår studie framgick att många äldrekollon är utformade utifrån en romantiserad bild av ett svenskt ”förr i tiden” som deltagarna förväntas ha upplevt och längta tillbaka till, såsom logdans och husmanskost. Tendensen att fokusera på det förflutna ser vi även i andra verksamheter.
Men att på detta sätt utgå från generaliserande föreställningar och fördomar riskerar att stänga ute många äldre, både de som inte vuxit upp med husmanskost och de som föredrar att prova nytt framför att blicka tillbaka.
2. Ensamhet är inte ett generellt åldersproblem. För den som vill motverka ensamhet är det viktigt att identifiera vilka personer som är utsatta eller i riskzonen för ensamhet, och hitta metoder för att nå dessa personer för att därefter utforma en verksamhet där deras behov kan uppfyllas. Här kan man ta utgångspunkt i ovan nämnda faktorer. Det innebär vidare att det inte finns en konceptlösning, det behövs flera aktiviteter med olika utformning och innehåll.
Delaktighet viktigt
3. Verksamheter riktade till äldre måste bygga på kännedom om vilka äldre som avses. Utgångspunkten i ett jämlikt samhälle kan inte vara idén att äldre ska tas om hand av någon som ”vet bäst”.
Det är viktigt att målgruppen för verksamheten själv har möjlighet att utforma denna utifrån egna intressen och behov. Risken är annars att ideologiska värderingar kommer att prägla verksamheten, såsom att deltagarna tvingas in i det ”aktivitetsideal” som länge riktats till äldre och där fysisk rörlighet och social förmåga blir tecken på ”framgångsrikt åldrande”.
Vi har upplevt många positiva exempel och mycket god vilja i vår studie av fenomenet äldrekollo, exempel där personal ”trollar med knäna” för att skapa en positiv upplevelse för äldre. Vi ser att gemensamma sommarvistelser i naturen kan bidra till ökad social inkludering och bättre hälsa hos deltagarna. Vi menar dock att det krävs ett medvetet förhållningssätt för att motverka att verksamheter för äldre utformas utifrån generaliserande föreställningar och fördomar om vilka äldre är, liksom vilka intressen och behov de har.
Janicke Andersson
fil dr i Äldre och åldrande, Lunds universitet
Lisa Ekstam
med dr, leg arbetsterapeut, universitetsadjunkt, Lunds Universitet
Gabriella Nilsson
docent i etnologi, Lunds universitet