Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

"Stelbent syn på den svenska modellen"

DEBATT: Vi accepterar att, tillsammans med Transport, skriva under stuveribranschens centrala avtal som fullvärdig avtalspart. Med alla de skyldigheter och rättigheter som följer. Men i dag, liksom de senaste 44 åren, ratas vår demokratiska kompromisslösning av arbetsgivarna, skriver Eskil Rönér, Svenska Hamnarbetareförbundet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

Hamnstrejken, 28/4

Efter månader en vinter och en vår av många fruktlösa förhandlingar och ett alltmer ohållbart arbetsklimat, har Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg tvingats gå ut i två punktstrejker för att sätta tryck bakom medlemmarnas högst modesta krav.



Hamn4ans medlemmar kämpar i dag för en på andra arbetsplatser helt normal förhandlingsordning, där såväl arbetsgivar- som arbetstagarparterna är fria att själva formera sig inför förhandlingar och fritt bedriva förankringsarbete inom den egna organisationen. 


Detta säger APMT:s företagsledning, hur märkligt det än må låta, nej till i dagsläget.


Grundläggande frågor

Den andra stora tvistefrågan i konflikten gäller något så grundläggande som att normalt förekommande arbetsuppgifter inte plötsligt ska kunna utföras av andra yrkesgrupper vid tillfällen när företaget anser att detta är billigare. 



Avdelningens medlemmar väntar dessutom på en förhandlingsuppgörelse där bolaget lämnar besked om årets semesterförläggning, något som ryms inom ramen för gällande överenskommelser och lagstiftning om semester och föräldraledighet.



Kraven förutsätter visserligen en omläggning av APMT-ledningens nuvarande personalpolitik, men kan svårligen uppfattas som radikala.



Det är mot den bakgrunden jag läser torsdagens debattartikel om hamnkonflikten av Sveriges Hamnars vd Joakim Ärlund. Ärlund menar att Hamn4ans krav ”avviker från det normala på arbetsmarknaden”, att stridsåtgärderna är ”oproportionerliga” samt att förfäktar uppfattningen att ett kollektivavtal med en facklig part, Svenska Transportarbetareförbundet, borde binda alla hamnarbetare i branschen vid fredsplikt.

Det är en idé som skulle få mycket obehagliga följder för ett demokratiskt samhälle med lagstadgad föreningsfrihet. Hamnarbetarförbundets nuvarande roll som stuveribranschens majoritetsfack står inte i motsättning till den svenska modellen. Tvärtom påminner den uppkomna situationen om dess grundfundament: arbetsgivarna köper fredsplikt i utbyte mot stabilitet. Arbetarna säljer kraftiga inskränkningar av rätten att vidta stridsåtgärder i utbyte mot avtalsfästa villkor och andra rättigheter. Väljer Sveriges Hamnar att exklusivt göra sådana byten med den ena arbetstagarorganisationen, kan man givetvis inte förvänta sig total fredsplikt.

Ärlunds beskrivning av bakgrunden till hamnkonflikten illustrerar också pedagogiskt problemet med krav på proportionalitet mellan vidtagna stridsåtgärder och själva stridsfrågan: Sådan lagstiftning skulle till sin natur vara extremt subjektiv eftersom skillnaderna mellan vår och arbetsgivarsidans uppfattning om vad som är viktigt för trivsel och god arbetsmiljö på jobbet uppenbarligen är milsvida.

Har lösningen i sin hand

Centralt i stuveribranschen har Ärlund, liksom sina företrädare, lösningen på ”problemet” inom den svenska modellen i sin hand: Hamnarbetarförbundet accepterar att, tillsammans med Transport, skriva under stuveribranschens centrala avtal som fullvärdig avtalspart. Med alla de skyldigheter och rättigheter som därmed följer. Men i dag, liksom de senaste 44 åren, ratas vår demokratiska kompromisslösning av arbetsgivarna.



Lokalt har Hamn4an i skrivande stund inbjudit såväl centrala parter som övriga branschintressenter att anta en medlande roll i konflikten. Jag hoppas att vi gemensamt kan bidra till sådana försök att nå en snabb och ömsesidigt nöjbar lösning för att undvika ytterligare eskalering och försöka återställa arbetsro i ett för svensk import och export extremt viktigt transportnav.

Eskil Rönér

förbundsordförande, Svenska Hamnarbetarförbundet