Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Ett tungt ansvar faller också på medierna. Särskilt journalisten Gellert Tamas, som osakligt har kritiserat den statliga utredningen som gjordes 2005. Den var vederhäftig. Gellert Tamas främsta motargument var demonisering av budbärarna, skriver debattören. Bild: Per Wahlberg

Staten måste utreda hur skandalen med de apatiska barnen kunde ske

När det nu har visat sig att apatiska barn som separeras från sina föräldrar tillfrisknar snabbt och SBU har kommit fram till att diagnosen uppgivenhetssyndrom saknar vetenskapligt stöd framträder en skandal av monumentala mått. Nu behöver ansvar utkrävas, skriver barnpsykiatern Sven Román.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nyligen konstaterade SBU, (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) att det inte finns något vetenskapligt stöd för diagnosen uppgivenhetssyndrom, ett tillstånd som tillskrivits apatiska barn. De har granskat 1054 studier inom området, och inte funnit en enda relevant studie “..om tillförlitligheten vid diagnostik eller effekter av behandling vid uppgivenhetssyndrom.” På Falu lasarett har man separerat barn med uppgivenhetssymtom från sina föräldrar och kort efter har barnen tillfrisknat.

Samhället och vården har bidragit till hundratals fall av grav barnmisshandel, vilket är oacceptabelt. Epidemin av så kallade apatiska barn är en tragedi för de drabbade barnen. Det handlar sannolikt om över tusen barn. Vi har kunnat läsa i magasinet Filter om två, i dag unga vuxna, som vid tio och elva års ålder utsattes för grav barnmisshandel så att deras familjer skulle kunna få uppehållstillstånd.

Med all denna nya information anser jag att regeringen snarast måste tillsätta en utredning för att gå till botten med hur detta kunde ske. Ansvar måste utkrävas. Granskningen bör fokusera på tre områden: professionen, media samt politiken.

Professionen bär ett stort ansvar för denna epidemi. Särskilt stort ansvar har vissa tongivande läkare, Socialstyrelsen och Socialtjänsten.

Bakgrunden är denna: år 2002 bildades inom Svenska Barnläkarföreningen en arbetsgrupp för flyktingbarn. Henry Ascher, gruppens centralgestalt, har uppvaktat myndigheter och ministrar för att övertyga dem om att de apatiska barnen led av ett verkligt fysiskt sjukdomstillstånd. I juni 2005, strax efter att del ett av den statliga utredningen om apatiska barn presenterats, deltog Henry Ascher med flera på en experthearing hos Socialstyrelsen. I ett dokument som överlämnades till myndigheten skriver arbetsgruppen: “Det är därför smått chockerande att påståenden om föräldrainducerad sjukdom kunnat dyka upp så lättvindigt och blivit så litet ifrågasatta som nu skett beträffande de apatiska barnen.”

Och i nästa stycke: “Redan svårighetsgraden i de uppvisade symtomen borde vara nog för att vederlägga sådana påståenden. Barn tar inte regi på det sättet!”

Henry Ascher skriver i Läkartidningen 2008: “Det råder konsensus om att manipulation och förgiftning som förklaring till anhopningen av barn med uppgivenhetssymtom kan avfärdas.”

Barnläkarnas arbetsgrupp för flyktingbarn hade nu fått tolkningsföreträde i denna fråga, i strid med uppfattningen hos många barnläkare och barnpsykiatriker.

I Filters reportage framträder två läkare och det framgår att de har blivit grundlurade och skrivit osanna intyg till den 7-åriga huvudpersonen i Netflixdokumentären Life Overtakes Me, som är aktuell för att den nominerats till en Oscar. Deras agerande måste granskas. De har sedan 2010 tagit hand om ett 70-tal apatiska barn.

Trots att Socialstyrelsen hade god kunskap om att behandlingshemmet Solsidan sedan 2006 arbetat framgångsrikt genom att separera barn från sina föräldrar, så införlivades inte denna behandlingsmetod i den vägledning som ges ut 2013.

Och utan forskningsstöd beslutade Socialstyrelsen att barnets tillstånd 2014 fick diagnosen uppgivenhetssyndrom. Detta strider mot Hälso- och sjukvårdslagen, som anger att sjukvården ska arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

Ett tungt ansvar faller också på medierna. Särskilt journalisten Gellert Tamas, som osakligt har kritiserat den statliga utredningen som gjordes 2005. Den var vederhäftig. Gellert Tamas främsta motargument var demonisering av budbärarna.

Hans dokumentär “Spelet om de apatiska barnen” från 2006 måste granskas. Filter har kunnat belägga att Gellert Tamas läst samtliga journaler från Norge, men utelämnat avgörande information om deras framgångsrika behandling.

Slutligen behöver agerandet från de politiska partierna genomlysas. Det så kallade påskuppropet, initierat av bland annat ärkebiskopen, krävde 2005 en allmän flyktingamnesti och använde de apatiska barnen som ett tungt argument. Fem partier - Centerpartiet, dåvarande Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - ställde sig bakom upproret.

Dessa fem partier krävde även 2006 den statliga utredaren Marie Hessles avgång.

Tyvärr påverkades alla politiska partier av den infekterade debatten om de apatiska barnen. Många visste att fenomenet handlade om politik och inte psykiatri, men valde att tiga. Allmänheten har dock förstått. Genom att sopa problemet under mattan banade de politiska partierna vägen för de som är kritiska mot migrationspolitiken, vilket kan ha spelat nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna.

Sven Román, barn- och ungdomspsykiater