Den generella välfärden och den framgångsrika svenska sammanhållningen är hotad. Sveriges strukturella problem måste tas på större allvar. Det krävs reformer som kan vända den negativa trenden. Om vi fortsätter som nu förstör vi inte enbart för våra barn utan även för nu levande i landet. Invandringen måste regleras, rätten till eget val av boende, EBO, måste förändras, integrationstakten måste mätas och staten måste full ut finansiera illa skött migrationspolitik.
Nästan all invandring fyller på utanförskapsområden där många nya svenskar bor. Rimlig balans nås när invandringstakten är i nivå med en god integrationstakt. Då växer inte redan farliga utanförskapsområden. I en ekonomi som den svenska med låg långsiktigt ekonomisk tillväxt per invånare måste välfärden omfördelas mellan allt fler om utanförskapsområdena tillåts växa.
Utanförskapet finns i våra kommuner och där bestäms också integrationstakten, dels av självstyret, dels av den ytterligare beslutskompetens som finns delegerad dit av rikspolitiken tillsammans med den handlingskraft en kommuns tjänstepersoner kan leverera. Invandringstakten bestäms helt av rikspolitiken.
Omfördelningen av ”välfärdskakan” sker ute i kommunerna. När invandrare kommunplaceras eller väljer att etablera sig i särskilt utsatta kommuner genom EBO så är det en tidsfråga innan de, som inte integreras, det vill säga får en språkidentitet och en jobbidentitet, börjar belasta kommunens försörjningsstöd. Försörjningsstödet ligger inom ett av kommunens tio stora utgiftsområden, nämligen ”social omsorg”. Här finns en riksnorm och domstolar, varför detta är en svårpåverkbar kostnadsfaktor.
Drabbar kvaliteten överlag
När de sociala kostnaderna ökar kan kommunalskatten höjas men där finns en gräns. Inkomstskatterna är redan höga och i en kunskapsekonomi som den svenska avråder ekonomisk teori från höga skatter på lättrörliga skattebaser. Kunskapsspecialiserade arbetare, som är välfärdsstatens största finansiärer, har nämligen två ben och många länder efterfrågar de attraktiva. Totalt sett kan skatterna höjas för att finansiera välfärden men just inkomstskatterna bör sänkas.
När skattenivån upplevs nå kritiska nivåer återstår det för kommunalpolitikerna att hämta pengar till social omsorg ur kommunens övriga nio verksamheter. Visst kan verksamhet bli mer kostnadseffektiv men när gränserna för detta nås börjar omfördelningar till social omsorg drabba kvaliteten överlag. Här finns en prioriteringsordning. Och där man kan gå in och ta mycket råkar vara i verksamheter som väljarna tror att man aldrig någonsin kan spara på, nämligen äldreomsorgen, förskolan och viss sjukvård. Det är verksamheter som lagts till välfärdspaketet sist och här gäller för det mesta sist in, först ut.
Är detta trovärdigt?
Problemen tydliga i tio år
Vid tillträdet efter valet 2014 gjorde finansminister Magdalena Andersson (S) en kalkyl över den ekonomiska tillväxten de sju åren efter finanskrisen 2009 och fann att ”ladorna var tomma”. Utvecklingen av BNP per invånare över dessa sju år var noll procent. Under dessa år ökade tilldelningen av nya resurser till äldreomsorgen i alla 290 kommuner med cirka 16 miljarder kronor vilket är cirka fyra promille av BNP. Man tog inte pengar ur äldreomsorgen men det går att konstatera att under denna period så tillfördes långt ifrån de resurser som skulle ha garanterat oförändrad hög kvalitet i en verksamhet som också växte mycket i volym.
Vi hotar inte med något som ligger i en framtid när stora mängder invandrare kommer ner till välfärdens verkstadsgolv i våra kommuner. Sedan tio år kan de problem som beskrivs ovan indikeras på kommunal nivå.
Våra äldre har skapat vårt rika samhälle och våra barn bär på samhällets framtid. För deras bästa föreslår vi tre åtgärder:
1. Staten bör styra invandringen till kommuner med låg skatt och höga överkostnader i sin äldreomsorg. Man bör inte tvinga högskattekommuner med redan mycket späkta kostnadsnivåer i sin äldreomsorg att göra mer.
2. Integrationstakten bör mätas och utgöra restriktionen på invandringstakten på riksnivå. Utanförskapsproblemen får inte tillåtas växa.
3. Riksdagen bör årligen diskutera hur stort utanförskap vi kan acceptera. Om riksdagen anser att utanförskapet ska få öka i omfattning bör finansieringsprincipen gälla och kommunerna kompenseras fullt ut finansiellt.
Stefan Hanna (C)
kommunalråd i Uppsala
Hans Jensevik
nationalekonom och f d ekonomichef i Uppsala