Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden Bild: Åse Bengtsson Helin

Socialistspöket är bara retorik

I den pågående processen med regeringsbildningen är det just nu populärt att vifta med socialistkortet på högerkanten. Skrämseltaktiken är dock en smula förbryllande och inte särskilt konstruktiv.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I debatten om ny regering har frågan om socialism i Sverige plötsligt blivit en het potatis igen. De som vill att Moderaterna och Kristdemokraterna ska få bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna har flera gånger hävdat att de vill se en ”anti-socialistisk” regering.

Även Centern och Liberalerna har dragit socialistkortet i sin kritik av alla regeringsalternativ till vänster som inte för en nyliberal politik.

Marknadshyror, lagstadgade lägre ingångslöner för unga och nyanlända, slopad värnskatt, nej till vinstbegränsningar i de privata välfärdsföretagen.

Allt detta sägs vara ett värn mot socialismen.

Valet tycks alltså stå mellan Allianspolitik och Stalins pansarvagnar.

För den som kan något om politiska ideologier, och i det här fallet räcker det att ha läst samhällskunskap på gymnasiet, borde hela den här debatten väcka en viss förvåning. Socialism handlar om att utvidga demokratins spelregler även till ekonomin. En socialist nöjer sig inte med att samhället väljer politiker vart fjärde år som sedan fattar beslut om milda lagar som begränsar den annars fria ekonomin.

Det kan handla om företagsråd där löntagarna får mer makt över företagen. Det kan handla om att öka det statliga ägandet i ekonomin. Det kan handla om att införa monopol på områden som tidigare varit öppna för konkurrens.

Valet tycks alltså så mellan Allianspolitik och Stalins pansarvagnar

I Sverige skulle jag säga att löntagarfonderna i början av 1980-talet var det senaste exemplet på en socialistisk reform.

Man måste titta väldigt djupt in i socialdemokratins själ för att hitta socialism av den klassiska sorten. Inte ens Vänsterpartiet kan sägas ha kvar sådär väldigt mycket av den varan.

Socialistspöket är bara retorik.

Men just där, i retoriken, låter det som om alla lagar som syftar till att begränsa företagens frihet är socialism. Miljöregler, arbetsrätt, milda inskränkningar av näringsfriheten i vården och skolan. Sånt kallas socialliberalism. Det var den politiken John Stuart Mill, Herbert Tingsten och Ellen Key skrev om. Alla i grunden stabila liberaler.

Det höga tonläget har förstås ett syfte. Det handlar om att måla upp en fiendebild.

Det är begripligt. Men inte särskilt konstruktivt.

Vill man tolka det snällt handlar det också om att vara tydlig med riktningen. För där ligger det kanske något i polariseringen ändå.

Vänsterkanten vill trots allt ha fler miljölagar, skarpare arbetsrätt och lite högre skatter och något mer pengar till den generella välfärden. Högerkanten vill ta Sverige i den andra riktningen.

Frågan är om det finns en mötesplats i mitten med dessa båda ambitioner på ytterkanten?

I svaret på den frågan avgörs det om Sverige kan få en ny regering.

Jesper Bengtsson

Chefredaktör Tiden magasin

kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv