Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stig-Björn Ljunggren: Socialdemokraterna måste göra upp med vänstermyten

En ny ledning för socialdemokraterna måste våga lämna vänsteridentiteten bakom sig. Partiledaren finns att hitta i gruppen erfarna yngre före detta statsråd som Mona Sahlin, Pär Nuder och Thomas Östros. Det är nära nog omöjligt med en partiledare som inte sitter i riksdagen. Därmed faller Margot Wallström och Wanja Lundby-Wedin, skriver Stig-Björn Ljunggren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Socialdemokraterna förlorade makten därför att de övergav mitten i politiken. När moderaterna förkunnade att de är det nya arbetarpartiet svarade socialdemokraterna med att bli det nya bidragstagarpartiet. Därmed vände man ryggen till det arbetande folket och alla de värderingar som är förknippade med arbetslinjen i svensk politik.
Kanske är friåret det mest bisarra av alla de förslag som s medverkade till att genomföra. Tanken på den arbetsfria tillvaron är så långt från de folkliga dygderna vi kan komma. Att arbetslinjen övergavs är onekligen partiledaren Göran Perssons ansvar. Det var han som såg till att prata om bidrag när Fredrik Reinfeldt talade om arbete.
Det var också Göran Persson som inte kunde avhålla sig från att grimasera i partiledardebatterna, som i valrörelsens slutskede fick journalister att rapportera om att han redan givit upp, och det var han som såg till att s fick en valrörelse med ett herrgårdsbygge som ingrediens.
Knappast har väl någon markör så tydligt visat attden socialdemokratiske partiledaren var på väg bort. Bort från partiet. Och bort från janteidealen i den egna rörelsen. Och en pekpinne till väljarna att detta är inget vanligt riksdagsval utan en folkomröstning om Göran Persson.
Men Perssons tillkortakommanden är också en återspegling av ett parti som börjat ruttna inifrån och som nu måste saneras för att kunna komma tillbaka 2010, eller åtminstone 2014.
Ny partiledare
En ny partiledare måste börja det mödosamma arbetet med att återupprätta arbetslinjen. Åter skapa förtroende hos tjänstemän och arbetare, visa att det alltjämt finns ett intresse av att hålla samman Sverige, att kombinera vinnar-Sverige med förlorar-Sverige.
En ny kongress ska först sammankallas. Partiledaren finns i gruppen erfarna yngre före detta statsråd. Ett par tips från läktaren är Mona Sahlin, Pär Nuder och Thomas Östros. De har det rätta virket och kan kliva på i morgon bitti om det skulle krävas. Det finns även namn som Ulrica Messing och Carin Jämtin, som kanske behöver sjunga upp sig lite, men säkert skulle kunna vara uppe på banan till nästa val.
Men socialdemokratin är just nu tankeförlamad av ett mantra som säger "det måste bli en kvinna". Därmed glöms enkla kärva sanningar bort som att det nog är omöjligt med en partiledare som inte sitter i riksdagen. Därmed faller Margot Wallström och Wanja Lundby-Wedin utanför det möjligas krets. Medan Thomas Bodström alltför nyligt klivit in i partiet för att vara aktuell just nu.
Framförallt bör s välja en ledare som törs lämna vänstermytologin bakom sig.
Socialdemokraterna kommer att tvingas fundera över om det går att skapa en arbetarpolitik utan socialism. Det är nämligen vad alliansen försöker genomföra. De vill organisera det arbetande Sverige. Det som socialdemokraterna i praktiken alltid gjort, men undvikit att tala om.
Inget borgerligt fiasko att vänta
Det finns förhoppningar hos socialdemokraterna att den glada alliansen snart kommer att förvandlas till en likblek samling intrigörer - som de brukar - när den ekonomiska högkonjunkturen bryts. Men det går inte att planera inför en återupprepning av tidigare borgerliga fiaskon. I stället måste huvudscenariot vara att borgerligheten stulit den socialdemokratiska folkhemspolitiken och nu är i full färd med att etablera sig som en ny hegemonisk kraft i det svenska samhället.
Socialdemokraterna kommer att upptäcka att den taktik som de själva lagt sig till med - att anpassa sig till den rådande samhällsordningen, lägga sig nära väljarnas föreställningsbild, erövra makten och sedan se till att behålla den - nu kopieras av alliansen.
Men om socialdemokraterna vill kunna återerövra makten måste de se sig själva för vad de är - ett före detta socialistiskt parti som är ena jävlar på att styra ett litet kapitalistiskt land med stora sociala ambitioner. Problemet med detta är att det finns en ideologisk spännvidd inom s som är minst lika stor - om inte större - än den som finns mellan de övriga etablerade partierna.
Kanske är socialdemokratins stora problem just detta, att den har en kluven identitet, och att problemet inte har terapibehandlats under senare år. Man uppfattar sig som en vänsterrörelse, medan det i verkligheten är en socialliberal mittenrörelse. Socialdemokratin kallar sig för arbetareparti, men har byggt sina politiska framgångar på medelklassens intressen.
Svikna vänsterideal
Varje gång en socialdemokrat talar om den fackliga-politiska samverkan kan vi ge oss tusan på att det är LO som avses, medan de växande framtidsorganisationerna TCO och Saco ses som irriterande bihang på den fria organisationsrätten.
Gång på gång återkommer den socialdemokratiska internkritiken till att partiet har svikit sina vänsterideal för allehanda pragmatiska krumbukter. Ständigt kommer frågan upp om att partiet måste återvända till sina ideal, och åter bli ett vänsteralternativ med stora framtidsvisioner.
Men i verkligheten har socialdemokraterna byggt sin politik på en rimlig kompromiss mellan arbete och kapital. Partiet har accepterat marknadsekonomin och har som ett eko från forna socialistiska dagar ett slags moralistisk kritik av överdrivna kapitalistiska fasoner i sin retorik. I praktiken finns inga politiska ambitioner som väsentligt skiljer sig från vad vilken vanlig folkpartist eller centerpartist som helst vill.
Kanske är det just myten om att socialdemokratin egentligen är vänster som fällt partiet i detta val. När högern flyttade sig in mot mitten och försökte erövra socialdemokratins problemformuleringsprivilegium stred inte s för sina ideal, utan sprang iväg vänsterut för att återskapa en ideologisk konflikt som egentligen inte finns.