Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kombinationen av Polisen med sin hårda bevakning och hårdhandskarna, som ibland kan upplevas som orosmoment snarare än trygghet för den civila allmänheten, och gängen med sin närvaro och dagliga brottslighet i bostadsområden, resulterar i nästan en kaosartad situation för invånarna, skriver debattören. Bild: Johan Nilsson/TT, Jonas Lindstedt

Sluta skuldbelägga förorten för det ökande våldet

Invånare i utsatta områden klandras ofta för det ökade gängvåldet. Men skuldbeläggarna verkar inte ha förståelse för vad invånarna får gå igenom och vad som står på spel när ingen har riktig kontroll på läget. Därför handlar de flesta åtgärder om att låsa in de kriminella, och inte om att förbättra livet för de människor som dagligen får stå ut med den fruktan som dessa sprider, skriver Karwan Faraj.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I över tio år har jag arbetat både socialt som ungdomsledare i utsatta områden och som reporter med frågan som rör organiserad brottslighet. De kriminellas mål är att styra bostadsområden genom främst våldet, tysta vittnen, få boenden att lyda dem och inte stå i deras väg eller få dem att rätta sig efter deras regler, samt ge en bild av myndigheterna som de ”falska” beskyddarna som struntar i invånarnas vilja.

Vid det här laget har kriminellas närvaro begränsat demokratin i våra utsatta områden. Många brottsoffer och deras anhöriga får genomlida långa och utdragna utredningar innan de får upprättelse.

Kriminalitet en del av vardagen

Jag förstår folk som avstår från att underlätta polisens arbete och gör det som främst främjar deras och deras barns säkerhet först, för de som skådat våldet vet också konsekvenserna av att utmana de kriminellas makt, ett högt pris kan komma att betalas. När du har sett grannen få stryk för att han ringde polisen, eller att grannpojken skjuts för att han trotsade gängen, då har du fått budskapet till dig: gå inte emot oss om du inte vill gå samma öde till mötes!

Boenden i utsatta områden står i skottlinjen mellan gängen och Polisens olika drag

Boenden i utsatta områden står i skottlinjen mellan gängen och Polisens olika drag, men det är inte alla som förstår detta och därför är det lätt att dra slutsatser eller lägga orealistiska krav på människor att exempelvis vittna, eller att föräldrar ska utmana gängen som fördärvar barnen.

Vissa som bor i våra så kallade utsatta områden känner sig tagna som gisslan av gängen och Polisen blir ett alternativ som innebär högre risker. De kriminella är ständigt tillgängliga och vill involvera vanliga invånare i sina skumraskaffärer. Myndigheterna borde därför slåss om att få invånarna på sin sida. Missnöjda invånare är till de kriminellas fördel och utnyttjas av dessa till fullo.

Kombinationen av Polisen med sin hårda bevakning och hårdhandskarna, som ibland kan upplevas som orosmoment snarare än trygghet för den civila allmänheten, och gängen med sin närvaro och dagliga brottslighet i bostadsområden, resulterar i nästan en kaosartad situation för invånarna.

Myndigheter har misslyckats

Samtidigt är det bråttom på båda sidor, myndigheterna som snabbt vill låsa in de kriminella och kriminella som snabbt vill hämnas rivaler. Däremellan står tusentals oroliga föräldrar, syskon och barn, inte minst förortsbor, som inte riktigt förstår hur de ska agera. Att skydda de sistnämnda borde vara prio ett. Hittills har man misslyckats.

I kriget mot gängen har man förlorat de vanliga invånarnas tro på rättsväsendet

I kriget mot gängen har man förlorat de vanliga invånarnas tro på rättsväsendet. För att överdriva lite kan det jämföras med ett krig mellan olika länder; våldet eskalerar, civila flyr, rädsla skapas och det tar lång tid att skapa tillit igen för staten.

När allmänheten utsätts för dubbelbestraffning från kriminella och myndigheter är det därför lätt hänt att man vill stå passiv. Polis och myndigheter med sina agendor, de kriminella med sina, och en allmänhet som står skrämd och förvirrad på grund av otydlighet som råder kring vem som styr, då står man där och undrar: Vem för min agenda framåt, vad har jag för inflytande över åtgärderna, vem garanterar min säkerhet?

Det är myndigheternas skyldighet att tillgodose dessa förväntningar, och det sker genom att involvera invånarna i problemlösningen.

Öka invånarnas inflytande

Nyligen presenterade regeringen ett program på 34 punkter mot gängbrottsligheten. En fråga som borde ställas till regeringen är hur mycket inflytande de boende i utsatta områden hade över formandet av dessa 34 åtgärdspunkter?

Av dessa 34 punkter är väldigt få av typen som riktar sig till hur allmänheten ska stärkas.

Redan 2013 riktade jag kritik mot etablissemangets desperata försök med skärpta straff mot gängvåldet. Ännu en gång sätter majoriteten av punkterna tyngden på hårdare straff och övervakning, vilket är långt ifrån lösningen på grundproblemet. Åtgärdspunkterna är som hämtade från ett polariserat kommentarsfält på diskussionsforum för arga medborgare som har tappat greppet.

Teorier som ”om man bara låser in de kriminella så kommer allt att lösa sig” är faktiskt ren bullshit!

Behövs helt andra förslag

Förslagen på hur vi ska straffa är väldigt tydliga men de få förslag som handlar om andra insatser är diffusa. De 34 åtgärdspunkterna mot gängbrottsligheten innehåller knappt något nytt.

Punkterna borde utökas med fler förslag som konkret beskriver hur regeringen tänker förbättra skolresultaten, öka fritidsverksamheter, stärka föreningslivet i de utsatta områdena, och viktigast av allt, de boendes inflytande och övertygelse om att makten tillhör dem.

Fram till dess är det grundlös att skuldbelägga invånarna i de utsatta områdena.

Karwan Faraj, reporter och ungdomscoach