”Utmattad av att gå på events? Prova ett riktigt jobb”. ”Återkom när du också är heltidsjobbande med fyra skrikande ungar”. ”Du vet inte vad stress är förrän du blivit chef”.
Kommentarer i stil med ovan är knappast sällsynta i forum där det talas om stress och utmattning. Som om man försöker bräcka varandra i vem som har det värst eller att det skulle finnas krav på någon nivå man måste uppnå för att ha rätt att kalla sig stressad. Det tyder på gedigen okunskap om det högst aktuella ämnet stress, som på senare år enligt Försäkringskassan blivit den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.
Svår att mäta
Problematiken med stressrelaterad ohälsa, exempelvis i form av utmattningssyndrom (UMS), är att den är svår att mäta jämfört med sjukdomar där du kan få indikationer via blodprov eller röntgenbilder. Här är det i stället upp till den drabbade att själv, inte bara beskriva, utan också övertyga om sina besvär. Så till viss del är det förståeligt att det är lätt att hamna i jämförelseträsket – hur ska vi annars begripa oss på den diffusa sjukdomen? Å andra sidan just på grund av dess svårbestämda diagnostisering, är det inte läge för en extra dos av ödmjukhet och empati bland omgivningen?
En vanlig missuppfattning är att orsaken till stressrelaterade åkommor endast är relaterad till arbete. När det pratas om UMS i media ombes ofta drabbade av obevandrade journalister att kvantifiera hur mycket man jobbat för att krascha in i den omtalade väggen. På sociala medier och i bekantskapskretsar gör sig jämförelsekulturen påmind där omgivningen försöker förstå genom att sammanlikna med sin egen arbetsinsats. ”Men jag jobbar femtioelva timmar mer än du och jag är inte utbränd”. Diskussionen om UMS blir således onyanserad och andra minst lika möjliga orsaker som privatliv, personlighetsdrag och yttre omständigheter negligeras.
Ingen återhämtning
UMS uppstår efter en långvarig period av stress, där återhämtning blivit nedprioriterat eller snarare totalt ignorerat. Ofta i samband med en personlighet som är synonym med eftertraktade adjektiv som ambitiös, högpresterande och resultatinriktad samt en vilja av att vara andra till lags och svårigheter att säga nej. Man kan lika gärna haft det ansträngt på det privata planet som i karriären. Orsaken stavas obalans. Plikt före lust har varit mantrat, ”ska bara” har inlett våra jäktade meningar och även om vi till synes ägnat oss åt återhämtande sysslor har våra orosmoment ältats runt i våra hjärnor. Så mycket att det till slut sägs ifrån på hjärnkontoret.
Jag vill understryka att det naturligtvis inte alltid är ohälsosamt att ge järnet eller befinna sig i stresstillstånd. Bara det sker periodvis inklusive generöst utrymme för återhämtning. Återhämtning i form av sömn, meditation eller en rogivande favoritaktivitet, det vill säga sådant som får oss att koppla bort det som oroar oss för en stund och fokusera på annat. Eller vad vet jag, kanske finns det fler metoder? Det skulle vi kunna få reda på om vi slutar klanka ner på och ifrågasätta varandras anledningar till UMS och i stället fokuserar på behandlingsformer och hållbara sätt för ett framtida balanserat liv.
Anna Wallstén
ingen expert, men långtidssjukskriven på grund av utmattningssyndrom