Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gemensamt ansvar. Jag vädjar till politikerna: ta bladet från munnen och börja diskutera hur vi bäst kan hjälpa våra svaga i samhället. Det handlar ju trots allt om vårt gemensamma ansvar och våra gemensamma skattepengar, skriver Hans Olsson.

Sluta hyckla om assistans till våra svagaste

Det är dags för Försäkringskassan att tala klarspråk om varför allt fler får sina assistanstimmar indragna. Säg som det är – det blev för dyrt. De politiska partierna har hittills inte heller vågat ta i denna brännheta fråga. Nu kan de inte ducka längre, skriver Hans Olsson, överläkare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ansökningar om stöd enlig Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade (LSS) avslås på löpande band och kostnaden för omsorgen av våra mest funktionshindrade överlåts från staten på kommunerna. Politikerna måste ta ett övergripande ansvar om omsorgen och Försäkringskassan (FK) måste sluta låtsas att det inte handlar om pengar – våra gemensamma skattepengar.

Jag sitter med den fjärde patienten denna vecka som fått avslag på sin ansökan om stöd via LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade). Det är helt uppenbart att denna patient med svår intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi och autism tillhör LSS personkrets. Man behöver inte vara doktor för att inse att hon behöver kontinuerlig tillsyn dygnet runt för att överleva. Försäkringskassan drar dock ner hennes tillsyn till fyra timmar per månad.

Om FK tror att hon ska klara sig ensam resten av tiden är tveksamt, då det ju är uppenbart för vem som helst att hon inte gör det. I stället förväntar sig FK att någon annan betalar för det behövliga stödet (läs kommunen). FK hävdar dock med emfas att det inte handlar om pengar när LSS insatser avvisas på löpande band. Man värnar i stället om rättvisan och den svage patienten, uppger man.

Politikerna duckar

Vi som arbetar med dessa gravt funktionshindrade ser dock en annan bild. Vi ser att politikerna duckar för den känsliga frågan om kostnader för LSS. Frågan skjuts i stället över på FK som tvingas skära i sina kostnader. FK bollar så vidare den heta potatisen till kommunerna som inom en snar framtid kommer att knäa inför de höga kostnaderna. Funktionshinderomsorgen tycks sakna övergripande struktur och människor faller mellan stolarna. Dessa personer är inte hjälpta av att kommunerna och staten har olika budgetar för det gemensamma samhällsansvaret. Då nu FK med emfas hävdar att det inte är av ekonomiska orsaker man avslår det mest uppenbara hjälpbehov blir man bekymrad och förbryllad. Var det då bara ett rättspatos som drev på denna förändring i praxis?

Det är dags att FK talar klarspråk. Det blev för dyrt. Staten har inte råd och måste spara. För den enskilde och dennes familj spelar det ingen roll varifrån pengarna kommer bara de får hjälp. Vi som träffar dessa människor ser att de far illa när de får avslag på sina ansökningar om insatser på grund av juridiska spetsfyndigheter och vi ser mycket lidande och oro i kölvattnet av FK:s ändrade policy.

Jag vet inte hur många intyg jag skrivit på individer som vem som helst kan förstå att man inte lämnar ensam ens en sekund på grund av deras grava funktionshinder. Vad säger vi till dem och deras familjer när avslaget kommer? Att det inte handlar om pengar utan om rättssäkerhet?

I grund och botten är denna fråga politisk: hur ska vi hjälpa våra mest funktionsnedsatta på bästa sätt? De politiska partierna vågar dock inte ta i den brännheta frågan utan stoppar helt sonika huvudet i sanden och bollar över frågan på FK (som bollar den vidare till kommunerna). Så länge politiker och FK inte vill säga som det är (det blev för dyrt) så kommer vi inte kunna lägga frågan på bordet och diskutera hur vi verkligen vill att omsorgen för våra mest funktionsnedsatta ska se ut.

Fortsätter skriva intyg

Och jag fortsätter skriva intyg om funktionsnedsättningen hos mina patienter. Varför vet jag inte. FK bortser ju från det jag skriver och avslår ansökningarna ändå. Sedan skriver jag nya intyg då avslaget överklagats. Vissa av mina kolleger har blivit kallade till domstolar för att ”vittna” för de funktionsnedsatta för vilka de skrivit intyg. Denna process gynnar bara advokater och tar tid från arbetet med patienterna. Och som vanligt hamnar den svage och dennes familj i kläm.

Jag vädjar till politikerna: ta bladet från munnen och börja diskutera hur vi bäst kan hjälpa våra svaga i samhället. Det handlar ju trots allt om vårt gemensamma ansvar och våra gemensamma skattepengar.

Hans Olsson

överläkare på vuxenhabiliteringen och psykosvården, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping