Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Bejaka. Snarare än att skuldbelägga flickors kulturella uttryck, borde vi identifiera och utmana uttrycken för de begränsande normerna, skriver Elza Dunkelz.

Sluta hacka på tjejerna – ta en selfie i sommar

Det är inte unga flickors fel att vi har snäva normer angående vikt och utseende. De begränsande normerna ska utmanas på annat sätt. Så sluta hacka på tjejerna när de tar selfies. Gör det själv i stället och hjälp flickorna navigera rätt på nätet, skriver Elza Dunkelz, docent och internetforskare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Elza Dunkelz, internetforskare, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet
Elza Dunkelz, internetforskare, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet

I sommar är du säkert ledig rätt mycket. Passa på att ta en selfie då! Nej, det var dumt sagt. Ta många selfies i sommar! För ingen kan ta bara en selfie. Den första blir oftast inte särskilt bra. Du måste ta många och du måste träna. Det är en konst att ta selfies, precis som det förhåller sig med alla andra konstgenrer.

Ändå pratar vi om selfiefotograferna som om de bär skulden till tidens utseendefixering, uppmärksamhetstörst och sjuka kroppsideal. Jag slår vad om att van Gogh slapp höra att han skulle sluta måla självporträtt eftersom han bidrar till att reproducera snäva normer för vad som är accepterat i fråga om vikt och kläder. Ändå är det just det många flickor i dag får höra; att de bidrar till förytligandet med sina selfies.

Om det skulle vara så att det är flickornas fel att världen ser ut som den gör, då tycker jag nästan att de har gjort det bra. Hur gammal kan den genomsnittliga selfiefotografen vara? 14? 16? Även om vi drar till med 22 så är det skickligt att under så pass kort levnad lyckas fördärva hela mänsklighetens syn på kropp och utseende.

Självklart fanns dessa destruktiva normer långt innan selfien uppfanns. Snarare än att skuldbelägga flickors kulturella uttryck, borde vi identifiera och utmana uttrycken för de begränsande normerna. Vi skulle kunna ifrågasätta att matbutiker säljer bantningspreparat och att tidningar rapporterar om den senaste dieten. Vi skulle kunna utmana de ideal som säger att den som är smalast och mest välpudrad får mest uppmärksamhet i media. Vi skulle kunna säga ifrån när någon hävdar att om du är kvinna måste du borsta håret för att få bli minister.

Dras med i ytligheten

Vilket inte är lätt. Vi vuxna har en tendens att dras med i kroppsfixering, ytlighet och kvinnofientlighet. Och då borde det rimligtvis vara ännu svårare för flickor att navigera rätt. Så i stället för att rynka på näsan åt flickors försök att hitta framgångsrecept i livet, borde vi stötta dem i deras identitetsarbete. Om vi oroar oss över selfiekulturen, över de skruvade idealen, över kropps- och viktfixeringen på nätet, är det viktigt att inte bidra till de högljudda fördömanden som är så lätta att ta till. Det är världens enklaste sak att klanka ner på flickor; de kommer inte att protestera och omvärlden kommer att applådera fördömandet. Det är betydligt svårare att få gehör för idéer om att problemen är strukturella och att det är vi som är ansvariga för hur flickors uppväxtvillkor ser ut. Det kräver övertygelse och mod att försvara flickors rätt att vara den de är.

Massor av motstånd

Ett alternativ till att avfärda selfies som oviktiga eller destruktiva, vore att hjälpa till i utforskandet av internets erbjudanden. För samtidigt som nätet är fullt av sjuka utseendeideal, finns där också massor av motstånd. Det finns bloggar som hjälper till att utveckla terminologi kring flickors livsvillkor. Det finns instagramkonton som ger teoretiska verktyg för att förstå varför världen ser ut som den gör. Det finns forum och slutna grupper där den som känner sig utsatt eller utanför kan få stöd och utbildning.

Om jag hade yngre barn i dag skulle jag satsa på tre saker i sommar.

Först och främst skulle jag se över min egen position. Jag skulle noga analysera hur jag pratar om kroppar, vikt, och kön i ett försök att inte förmedla en sjuk relation till mat och utseende. Jag skulle också fundera över hur jag bedömer flickor och pojkar olika och i vilka situationer jag nedvärderar unga och ungas intressen.

Sen skulle jag, tillsammans med mina barn, börja leta mig in i det fantastiska universum som är internet. Jag skulle börja följa konton som utmanar destruktiva normer och diskutera det med mina barn, utifrån deras ålder. Jag skulle utnyttja den potential till lärande som nätet erbjuder och öka min egen och andras kunskap om de trånga ramar som vi människor förväntas passa in i.

Bit ihop om oron

Och så skulle jag bita ihop om min egen oro över mina barn och försöka låta dem vara som de är, även om deras intressen råkar sammanfalla med sådant som flickor och kvinnor traditionellt ägnat sig åt. (Och även om de råkar uppskatta sånt som görs vid en skärm mer än sånt som görs på en strand.)

Nej, förresten. Jag skulle satsa på fyra saker. Jag skulle be dem lära mig att ta bra selfies också.

Elza Dunkels

internetforskare, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet