Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lars Adaktusson (KD) , riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson. Till höger: Margot Wallström (S) dekoreras av palestinske presidenten Mahmoud Abbas i Ramallah 2016.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sluta hålla den palestinska regimen under armarna

Sverige måste sluta att villkorslöst hålla den palestinska regimen under armarna. Den har genom åren konsekvent satt stopp för en tvåstatslösning, skriver Lars Adaktusson (KD).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen poängterade Margot Wallström (S) vikten av en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten. Av referaten från debatten framgår att utrikesministern anser att oppositionspartierna borde föreslå en väg framåt för hur en tvåstatslösning kan nås. När regeringen kört fast i Mellanösternpolitiken och raserat relationerna till Israel är det angeläget att det finns en konstruktiv opposition. Vill utrikesministern ta del av förslag från Kristdemokraterna och andra partier ska det självklart välkomnas.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Frågan varför det ännu inte finns någon palestinsk stat är högst relevant. För att hitta svaren är det nödvändigt att gå tillbaka till 1947.

Frågan varför det ännu inte finns någon palestinsk stat är högst relevant. För att hitta svaren är det nödvändigt att gå tillbaka till 1947 när FN:s delningsplan för det brittiska mandatet i Palestina lades fram. Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat, vilket ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Det som sedan hände var att den judiska sidan godtog delningsplanen medan samtliga arabländer förkastade den. I stället startade dessa länder ett angreppskrig mot Israel med det uttalade målet att utplåna landet. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken medan Egypten ockuperade Gazaremsan, de områden som enligt delningsplanen skulle ha utgjort staten Palestina.

Att Israel inte kan beskyllas för att ha stått i vägen för tillkomsten av en palestinsk stat hindrar inte att ansvaret för detta än i dag läggs på israelerna. Här finns ett resonemang och en faktaresistens som helt bortser från det faktum att det palestinska motståndet mot en tvåstatslösning 1947 inte var någon isolerad företeelse.

Det sannolikt mest framgångsrika försöket att få till stånd en tvåstatslösning ägde rum år 2000. Inblandade parter som USA:s dåvarande president Bill Clinton och EU:s särskilda sändebud Miguel Moratinus.

Det sannolikt mest framgångsrika försöket att få till stånd en tvåstatslösning ägde rum år 2000. Inblandade parter som USA:s dåvarande president Bill Clinton och EU:s särskilda sändebud Miguel Moratinus har vittnat om hur nära det var en uppgörelse. Den dåvarande svenske statsministern, Göran Persson (S), som också fanns med i processen, trodde att ett färdigt avtal förelåg och att det skulle undertecknas i Stockholms stadshus i närvaro av FN:s generalsekreterare.

Det palestinierna erbjöds var en statsbildning som omfattade Gaza och 95 procent av Västbanken. För den återstående delen, där judiska bosättningar finns, skulle palestinierna kompenseras med motsvarande israeliska landområden. Östra Jerusalem skulle bli den nybildade palestinska statens huvudstad, av den historiska gamla staden skulle de muslimska och kristna delarna samt merparten av de armeniska kvarteren tillfalla palestinierna. Flyktingar skulle få fri rätt att återvända till den palestinska staten.

Göran Persson framhöll i en intervju (SvD 8/7, 2001) att palestinierna förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriefrågan.

Israel accepterade denna uppgörelse, medan den palestinska ledningen än en gång sade nej. President Clinton, liksom Miguel Moratinus, Göran Persson och andra med insyn i förhandlingarna, kunde konstatera att Israel gjorde stora eftergifter och agerade konstruktivt. Men också att den lösning på flyktingproblemet som förelåg var den bästa möjliga och att den oenighet om heliga platser som återstod var bagatellartad.

Bill Clinton beskriver i sina memoarer hur han chockades över att palestinierna inte svarade ja. Göran Persson framhöll i en intervju (SvD 8/7, 2001) att palestinierna förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriefrågan.

Den palestinska oviljan att via förhandlingar acceptera en tvåstatslösning upprepades i den så kallade Annapolis-processen 2007-2008. Med politiskt stöd av dåvarande presidenten George W Bush genomfördes direkta förhandlingar med det uttalade målet att nå en tvåstatslösning. Omkring 300 möten mellan israeler och palestinier hölls, trots ett konkret förslag om en ny stat omfattandes 97 procent av palestinska områden blev det inget avtal.

För att nå målet krävs dock en palestinsk ledning som vill och förmår att medverka till en uppgörelse. Dessvärre saknas detta, Saeb Erekats allt-eller-inget-inställning präglar fortfarande palestinierna.

Nyligen skrev den israeliske chefsförhandlaren, Udi Dekel, om hur åtskillig tid ägnades åt att försöka övertala den palestinske chefsförhandlaren, Saeb Erekat, att anta förslaget (Times of Israel, 27/1, 2019). Dekel ska ha poängterat att det handlade om en historisk chans till fred och att erbjudandet om 97 procent kanske aldrig skulle återkomma. Det korta och ofta upprepade svaret från den palestinske chefsförhandlaren var; ”allt eller inget”.

Det är ingen tvekan om att starka skäl talar för att en tvåstatslösning är det rimliga sättet att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. Så har det sagts över tid från parternas sida och så har inriktningen varit i de flesta av de internationella fredsinitiativ som tagits. För att nå målet krävs dock en palestinsk ledning som vill och förmår att medverka till en uppgörelse. Dessvärre saknas detta, Saeb Erekats allt-eller-inget-inställning präglar fortfarande palestinierna, vilket blockerar varje möjlighet till lösning.

Vill den svenska regeringen medverka till en tvåstatslösning är den enskilt viktigaste åtgärden därför att öka den politiska pressen på den palestinska myndigheten.

Vill den svenska regeringen medverka till en tvåstatslösning är den enskilt viktigaste åtgärden därför att öka den politiska pressen på den palestinska myndigheten. Genom biståndssamarbete och handelsutbyte finns möjlighet att koppla politiska relationer och svenska insatser till tydliga krav på förändring. Inte enbart vad gäller förhandlingsvilja, utan också när det gäller konkreta steg för att förbereda den palestinska befolkningen på förhandlingar, kompromisser och så småningom ett fredsavtal med Israel.

Det konkreta rådet till Margot Wallström är därför; sluta att villkorslöst hålla den regim under armarna som genom åren konsekvent satt stopp för en tvåstatslösning. Upphör inte terrorstödet, spridandet av antisemitism och uppviglingen mot Israel saknas förutsättningar för en fungerande fredsuppgörelse.

Lars Adaktusson (KD)

riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson