Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Den just nu största artisten Einár, Nils Grönberg, beskriver det hela själv i låten ”Nu vi skiner”: Ända sen jag varit liten har jag velat bli en G, län / Så jag hämtade in keysen och jag duckade polisen. Liksom Elvis befinner sig Nils Grönberg i brytpunkten mellan det vita majoritetssamhället och en stigmatiserad subkultur, skriver debattörerna. Bild: Jessica Gow/TT
Den just nu största artisten Einár, Nils Grönberg, beskriver det hela själv i låten ”Nu vi skiner”: Ända sen jag varit liten har jag velat bli en G, län / Så jag hämtade in keysen och jag duckade polisen. Liksom Elvis befinner sig Nils Grönberg i brytpunkten mellan det vita majoritetssamhället och en stigmatiserad subkultur, skriver debattörerna. Bild: Jessica Gow/TT

Sluta förfasa er över gangsterrapen - ställ pålästa frågor istället

De flesta minns moralpaniken kring metalkulturen på 80- och 90-talet. Siewert Öholm som korsförhör hårdrockare. Marilyn Manson som får klä skott för Columbinemassakern. Nu hörs samma högröstade moralism mot kriminella gangsterrappare och deras våldsförhärligande musik. Men genom att kräva bojkott och fördöma den idag största ungdomskulturen lär vi oss ingenting. I stället förstärker vi rasistiska stereotyper och exotifierar invandrarens utanförskap, skriver Emil Lundin och Johan Eddebo, forskare vid Uppsala universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att man ställde kritiska frågor till oss inom metalkulturen som förknippades med våldsanvändande och tvivelaktiga värderingar var positivt. Artister som stod i TV och berättade att de ville ”mörda i Satans namn” behövde ifrågasättas.

När det gäller den långt mycket större och mer kommersiella svenska underground-hiphopen saknas däremot den insatta men respektfulla kritik vi såg under ”satanismens” dagar. Enligt musikkännaren Hasan Ramic dominerar svensk hiphop våra ungdomars musikkonsumtion nästan fullständigt, men diskussionen om fenomenet är ytlig.

Våldsförhärligande nihilism

Och faktum är att genrens karaktär har förråats på senare år. Pådriven av den sensationalistiska digitala marknaden har genren lämnat sina samhällskritiska och progressiva rötter för att närma sig en stereotyp och våldsförhärligande nihilism.

Språkbarriären kan vara ett skäl till att detta inte diskuteras i medierna och på kultursidorna. Innehållet är svårtillgängligt för allmänheten eftersom texterna kläs i förortsslang, ord som ofta hämtas ur turkiska eller arabiska.

Vi kan ta som exempel Yasins rader till låten Jiggy. Yasin beskriver här, parafraserat, hur någon ska dödas, och porträtterar i första person hur han ”köper en pistol och en scooter, åker runt i fienders kvarter i syfte att döda någon för en allierads skull”. . “Tabbe” i texten är slang för “tabanja”, turkiska för “pistol”, “opp block” betyder “fienders kvarter”.

Etnisk tillhörighet

Stort fokus läggs på våldet som skildras i texterna men vad som verkligen behöver diskuteras är hur genren och dess marknadsföring indirekt lyfter fram etnisk tillhörighet och kopplar samman detta med kriminalitet och utanförskap. Polisen Martin Marmgren påtalar i en debattartikel från 8:e januari hur genren undergräver möjligheterna för unga i riskzonen. Men här finns också en tydlig etnisk dimension.

Ett avståndstagande från samhällsgemenskapen är ofta en del i det vi kallar ”ungdomskulturer”. Både black metal och gangsterrap ställer sig utanför. Men när främlingskapet inte är frivilligt är situationen annorlunda. Att tvingas bygga en kultur av sin exkludering är en överlevnadsstrategi snarare än ett livsstilsval.

Det finns alltså en rasistisk logik bakom majoritetssamhällets stereotypisering och ointresset för konsekvenserna. Invandrarens utanförskap blir exotisk underhållning. Inom genren måste den etniske svensken aktivt hävda sin koppling till utstöttheten för att ha en chans, och omfamna slanget och syntaxen i orten.

Det finns alltså en rasistisk logik bakom majoritetssamhällets stereotypisering och ointresset för konsekvenserna

Den just nu största artisten Einár, Nils Grönberg, beskriver det hela själv i låten ”Nu vi skiner”: Ända sen jag varit liten har jag velat bli en G, län / Så jag hämtade in keysen och jag duckade polisen. Liksom Elvis befinner sig Nils Grönberg i brytpunkten mellan det vita majoritetssamhället och en stigmatiserad subkultur. Majoritetssvensken känner nog “G” som “gangster”, men läser och hör keys, “nycklar”, det arabiska ordet كيس, kiis det vill säga. “påse”, vilket här väl syftar på “påse med knark” passerar oförstått: centrala begrepp för livsstilen blir sociolingvistiska markörer. Att undfly polisen som knarkkurir för att bli som sina kriminella förebilder, är i klartext vad Nils i själva verket sjunger om.

Algoritmerna problematiska

De här snäva ramarna försvårar för de utpekade grupperna att konkurrera om den ekonomiska och politiska makten. Vi riskerar att unga människor bygger upp sina identiteter omkring exkludering.

Så vem bär ansvaret? Kulturskaparna själva såklart, men en stor del av problemet ligger hos algoritmerna. På 90-talet fick vi posta kassettband till varandra och rota i obskyra skivbutiker. Nu får unga användare per automatik ta del av riktat innehåll vars popularitet bygger på hur kontroversiellt och sensationellt det är. Forskning har visat att algoritmerna kan förstärka fördomar och diskriminering, och det är ingen långsökt tanke att den automatiska marknadsföringen påverkar kulturens innehåll. Ska man slå igenom måste man anpassa sig.

Och samhällsreflektionerna hos Kartellen, betraktelser över segregation och klassklyftor, är idag bortblåsta ur genren. Den nye ortenrapparen vill tillsammans med sina bröder bli rik, även om han måste köra hårt, vilket ofta innebär att försaka en ”broder”. Japp han; klippa, blasta, skjuta. Döda honom, eller hans vän, ”det är i alla fall någonting”, som Yasin skulle ha sagt.

Förstärker stigman

Men vi behöver ingen moralpanik som förstärker stigman och letar svartvita orsakssamband mellan gangsterrap och kriminalitet. Vi behöver fler insatta röster som faktiskt kan ställa meningsfulla frågor kring texter och innehåll. Vi behöver tillsammans reflektera över hur den här genren säljs och vilket innehåll som förmedlas, men också uppmärksamma hur den digitala marknadsföringen formar kulturen och förstärker stereotyper. Utan en genomtänkt kritik riskerar vi att svensk gangsterrap fördjupar de orättvisor och de konflikter som genren i bästa fall kan bidra till att hantera.

Emil Lundin, doktorand i semitiska språk, timlärare i arabiska, Uppsala Universitet

Johan Eddebo, fil. dr, forskare i projektet Artificial intelligence, democracy and human dignity, Uppsala universitet