Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
En straffteori där gärningsmannens skuld anses vara liten, trots en hög grad av hänsynslöshet, skapar ett samhälle där våldsmakt ger rätt, skriver Alice Pernevi, jur kand, och Daniel Claesson, jur kand. Bild: Privat, Jessica Gow/TT, Pressbild
En straffteori där gärningsmannens skuld anses vara liten, trots en hög grad av hänsynslöshet, skapar ett samhälle där våldsmakt ger rätt, skriver Alice Pernevi, jur kand, och Daniel Claesson, jur kand. Bild: Privat, Jessica Gow/TT, Pressbild

Sluta betrakta gärningsmän som offer – våld ska inte löna sig

De flesta gärningsmän, inte minst våldsbrottslingar, ses som offer för omständigheter de inte kan rå för, kanske till och med större offer än brottsoffret. Rådande syn tillåter en orättfärdig förskjutning av makt – från brottsoffret till den som begår en våldshandling, skriver Alice Pernevi, jur kand, och Daniel Claesson, jur kand.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Svensk straffrätt, 16/1

Först får vi tacka för bemötandet av vår artikel. Vi bortser från lektorernas och doktorandens höga tonläge och påståenden om akademiska brister, för att i stället svara i sak.

Vi lyfter en diskussion om de allvarliga problem som finns i det svenska rättssystemet. Denna diskussion är nödvändig när människors otrygghet och utsatthet är på väg att underminera vår rättstat.

Det moraliska ansvaret centralt

I bemötandet vill de påskina att vi inte skulle ha förståelse för olika straffrättsliga principer. De hävdar att ett straffsystem som vägleds av upprättelse skulle leda till barbari för att man då kan döma vem som helst, oavsett skuld, exempelvis barn eller den som har agerat i nödvärn. Detta är rent påhitt. I vår artikel framgår att det gäller fall där gärningsmannen ifråga har ett moraliskt ansvar för gärningen.

Den som saknar moraliskt ansvar för en handling ska självklart inte dömas till straffansvar. Upprättelsen står i direkt förbindelse med detta moraliska ansvar.

Den som saknar moraliskt ansvar för en handling ska självklart inte dömas till straffansvar. Upprättelsen står i direkt förbindelse med detta moraliska ansvar.

De påstår i sin text att vi vill döma barn. Det vi säger är att man inte ska reducera alla våldsbrottslingar till barn som inte har något ansvar för sina handlingar.

Det innebär även att principen om att hellre fria än fälla är central. Är brottsoffret osäker på om personen är skyldig och därmed moraliskt ansvarig för handlingen, förfelas betydelsen av upprättelsen. Skuldprincipen är alltså inte bara förenlig med, utan en bärande del av vår argumentation.

Skuldfrågan avgörande

Vår artikel invänder mot hur skuldprincipen tillämpats utifrån 1900-talets läror där allt kunde förklaras med socioekonomiska faktorer, vilket inverkat på graden av skuld man tillmätt gärningsmannen. Det har lett till allt lägre straff i våra domstolar och fokus har varit på möjligheterna till rehabilitering.

De flesta gärningsmän, inte minst våldsbrottslingar, ses som offer för omständigheter de inte kan rå för, kanske till och med större offer än brottsoffret. Eftersom det är orimligt att straffa den som är ett offer ska påföljden inte heller utgöra ett straff.

En straffteori där gärningsmannens skuld anses vara liten, trots en hög grad av hänsynslöshet, skapar ett samhälle där våldsmakt ger rätt

Rådande syn tillåter en orättfärdig förskjutning av makt – från brottsoffret till den som begår en våldshandling. En straffteori där gärningsmannens skuld anses vara liten, trots en hög grad av hänsynslöshet, skapar ett samhälle där våldsmakt ger rätt. Proportionalitetsprincipen får en marginell betydelse i sammanhanget när våldsbrottslingens skuld per automatik reduceras.

Ge brottsoffren upprättelse

De fyra skriver vidare att ”en central princip är att kriminalisering ska vara den sista utvägen för att motverka oönskade beteenden”. Att kriminalisering och fängelse är ett stort ingrepp mot enskildas autonomi är det ingen tvekan om. Därför krävs tydliga principer för vad som ska vara kriminaliserat, principer som finner stöd i ett större filosofiskt sammanhang. Deras straffrätt ger ingen sådan begränsning. ”Oönskade beteenden” kan vara lite vad som helst.

Om brottsoffret inte erhåller upprättelse så leder det till att våld lönar sig

Om brottsoffret inte erhåller upprättelse så leder det till att våld lönar sig. Bestraffas inte en brottslig gärning proportionerligt uteblir, förutom upprättelse, även allmänpreventionen och individualpreventionen. Dessa brister kan sopas under mattan i ett samhälle med en väl inarbetad och grundläggande respekt för lag och rätt. Då detta utmanas i dess grundvalar och kriminella bokstavligen tar över gatorna samtidigt som våldsbrotten får en allt mer brutal prägel går det inte att ignorera längre.

Alice Pernevi, jur kand och grundare av Kvinnofrid – krav på lagändringar,

Daniel Claesson, jur kand och Public Affairs-partner