Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet och Jennie Gustafsson, Sveriges elevråd.

Slopa skolpengen och finansiera våra skolor rättvist

Regeringen bör slopa skolpengen och göra om skolans finansiering i grunden utifrån det som kostar pengar, det vill säga undervisningen, skriver Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet och Jennie Gustafsson, Sveriges elevråd.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I Januariöverenskommelsen ingår att regeringen förbinder sig att ”inte driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden”, i stället ska ”höga kvalitetskrav vara styrande”.

Vi välkomnar den överenskommelsen. Inte för att vi tycker vinster är en bra idé inom välfärden eller för att vi tror att man med höga kvalitetskrav kan komma åt alla problem med privata aktörer inom skolan.

Skälet är i stället att vi menar att själva diskussionen om vinstförbud under flera år blockerat alla möjligheter att diskutera de faktorer som kan göra skillnad på riktigt. Det gäller inte minst frågan om hur finansieringsmodellen ser ut.

En vinstbegränsning skulle bara hindra pengar från att rinna ut ur skolsystemet. Men lite talar för att det skulle leda till högre lärarlöner, bättre kompetensutveckling, minskad arbetsbelastning eller stärkt elevhälsa. En vinstbegränsning skulle inte omfördela mellan skolor, minska elevsegregeringen eller säkerställa att det finns särskilt stöd. Det skulle heller inte hindra pengar från att bli vinst i städbolag eller paviljongsuthyrningsföretag. Det skulle däremot ett förändrat finansieringssystem kunna göra.

Mer kompensatorisk finansiering

Vi menar att elevernas förutsättningar behöver stå i första rummet och finansieringen därför bli mer kompensatoriskt utformad så att den möter socioekonomiska utmaningar – både på lokal och nationell nivå. Skolhuvudmän med större utmaningar behöver helt enkelt få mer resurser att röra sig med per elev.

Staten har nyligen tagit ett välkommet kliv framåt i den här riktningen genom att införa likvärdighetsbidraget. Kommuner med stora socioekonomiska utmaningar lägger i genomsnitt mer pengar på skolan än andra. Något som ökat med likvärdighetsbidraget. (Se https://www.lararforbundet.se/bloggar/lararforbundets-utredarblogg/skapa-rattvisa-mellan-kommunerna)

En vinstbegränsning skulle bara hindra pengar från att rinna ut ur skolsystemet. Men lite talar för att det skulle leda till högre lärarlöner, bättre kompetensutveckling, minskad arbetsbelastning eller stärkt elevhälsa.

Det mest förvånande med likvärdighetsbidraget är att det tog över 25 år att lösa felkonstruktionen i det kommunala utjämningssystemet. Och att rikspolitikerna under samma tidsperiod ständigt påpekade för kommunpolitikerna att de borde göra en större socioekonomisk differentiering.

Självfallet bör kommunpolitikerna göra en sådan och det finns också kommuner som gör det. I vissa kommuner är behovet inte relevant, men det finns också en grupp av kommuner där det socioekonomiska stödet skulle behöva öka.

Slopa skolpengen

Det finns dock en fråga som berör alla tre grupperna av kommuner – hur själva fördelningen inom kommunen görs. Enligt Skolkostnadsutredningen är det vanligt att kommuner använder skolpeng som fördelningsprincip.

Den modellen riskerar göra så att alla ambitioner att finansiera skolan likvärdigt går om intet. Det är hög tid att slopa modellen med skolpeng. Genom skolpengen styrs storleken på resurserna av antalet elever. En elev som slutar betyder att cirka 100 000 kronor försvinner. Men skolans och klassens kostnader styrs inte av hur många elever som går i den. En klass med 20 elever behöver ungefär lika mycket lärartid som en klass med 25 eller 30.

Med skolpengen som finansiering får rektorn med den mindre klassen betydligt mindre pengar att röra sig med för att bekosta undervisningen – även om det finns ett socioekonomiskt fördelningssystem. Risken är stor att en sådan klass går med underskott, medan den med 30 elever går med överskott. Det är faktiskt absurt och ett klart tecken på att vi inte har ett finansieringssystem som ger skolorna adekvata resurser.

Utgå från undervisningen

Ett rimligare system vore därför att finansiera skolan utifrån det som kostar pengar, det vill säga undervisningen. Eftersom varje klass behöver ungefär lika mycket undervisning bör den delen finansieras i klump i stället för kopplat till elev.

Självfallet finns det vissa kostnader som kan vara kopplade till den enskilda eleven, skolmat och läromedel är de tydligaste exemplen. Sannolikt tillkommer det även mindre extra kostnader för till exempel elevhälsa om elevtalet stiger. Det bör alltså finnas en mindre del som är rörlig och följer eleven, men den stora grundfinansieringen bör i stället vara kopplad till undervisningen.

Med dessa förändringar kommer det inte längre gå att göra några större vinster på att bedriva skola. Lärares och elevers arbetsmiljö och välbefinnande skyddas samtidigt som elevernas förutsättningar att nå goda resultat sätts i fokus. I OECD:s nyligen publicerade Economic Survey visas att resultaten i vinstdrivande skolor är lite sämre när andra bakgrundsdata beaktas. Det är inte förvånande – ska man göra vinst måste man spara in någonstans.

Svensk skola behöver ett rejält omtänk vad gäller finansieringssystemets uppbyggnad. Skolpengen måste slopas, den socioekonomiska fördelningen öka och resurserna vara kopplade till skolans uppdrag, inte till hur många elever som samlas i klassrummen.

Johanna Jaara Åstrand

förbundsordförande Lärarförbundet

Jennie Gustafsson

förbundsordförande Sveriges elevråd – Svea