Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det måste finnas utbildade lärare som hänger med och hänger i. Det måste finnas lärare som har tid att stanna efter lektionerna för att fånga upp den frågvise eller den ledsna eller den väldigt ensamma, skriver Maria Wiman. Bild: Jonas Ekströmer, Meet In Grid
Det måste finnas utbildade lärare som hänger med och hänger i. Det måste finnas lärare som har tid att stanna efter lektionerna för att fånga upp den frågvise eller den ledsna eller den väldigt ensamma, skriver Maria Wiman. Bild: Jonas Ekströmer, Meet In Grid

Släng den auktoritära skolans pekpinnar i soporna

Om vi vill ha en trygg skola med elever som dyker upp på utsatt tid och gör det de ska måste vi ha vuxna med tid på plats i skolan. Pekpinnar är billigare än tid, jag vet, men jag tror att det är dags att tänka långsiktigt. Vi har inte råd att vara snåla, skriver Maria Wiman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I våras offentliggjordes Skolinspektionens årliga elevenkät och återigen blev rubrikerna om skolan nattsvarta, åskmullrande och domedagsdånande. Var tionde niondeklassare i Sverige uppgav nämligen att de kände sig otrygga i skolan. Tre av tio klagade på bristande arbetsro. Debattsidor och morgonsoffor förfasades. Med all rätt såklart. Siffrorna är katastrofala och kräver debatt.

Det blir dock problematiskt när man idiotförklarar en hel lärarkår. Jan Björklund (L) var snabb med att presentera en kär gammal lösning – betyg i ordning och uppförande. Här skulle minsann markeras mot stök, skolk och sena ankomster. Denna bokstav på en papperslapp skulle, om jag förstått det hela rätt, ha någon slags magisk inverkan på de elever vars vardag är lite suddig i kanten, där misslyckandena har blivit en självuppfyllande profetia, där hemmet måhända inte alls är tryggt eller där man känner sig sviken av en hel vuxenvärld.

Auktoritet är inte lösningen

Enligt Björklund skulle detta omdöme motverka skadegörelse, hårda ord och bristande arbetsro. Att majoriteten av Sveriges lärare inte alls tycks hålla med honom tog riksdagen ingen notis om när beslutet väl röstades igenom i juni 2019. Lärarkårens erfarenhet och kunnighet var uppenbarligen inte relevant i sammanhanget. I Lärarförbundets enkät svarade hela 77 procent av de tillfrågade att de inte alls tror att detta betyg kan få våra trasselsuddar att klippa sig och räta på ryggen. Synd att ingen frågade oss.

I efterskalven av Skolinspektionens enkät började också ropen om disciplin och auktoritet skalla. Många tycktes anse att skolan är för slapp, för ostrukturerad, för flat. Skolan måste jobba med hårda tag och tuffa konsekvenser. Kvarsittning, att avvisa elever och slänga ut den mest högljudda måste ju få eleverna att foga in sig i den mall som skolan har bestämt ska heta arbetsro.

Jag tänker att de som förespråkar dessa snabba lösningar rimligen aldrig har stått på ett klassrumsgolv

Jag tänker att de som förespråkar dessa snabba lösningar rimligen aldrig har stått på ett klassrumsgolv. Missförstå mig rätt, jag vill också ha ordning och reda, arbetsro och kunskapstörstande elever. Jag tror bara inte att det finns några magiska mirakelkurer. I likhet med 77 procent av mina lärarkollegor tror jag inte att ordningsbetyg kommer att göra ett jota skillnad för den elev som finner hela skolsituationen meningslös. Jag tror inte heller att hårdare tag och auktoritära lärare kommer få elever som redan nu finner skolan värdelös att omvärdera. Det krävs något mer, något annat.

Och här blir det jobbigt, för lösningen är nämligen varken enkel, snabb eller billig. Om vi vill ha en trygg skola med elever som dyker upp på utsatt tid och gör det de ska måste vi nämligen ha vuxna med tid på plats i skolan. Det måste finnas utbildade lärare som hänger med och hänger i. Det måste finnas lärare som har tid att stanna efter lektionerna för att fånga upp den frågvise eller den ledsna eller den väldigt ensamma. Det måste finnas lärare som har tid att äta lunch med eleverna, att faktiskt sitta ner en stund.

Det måste finnas lärare som har tid att äta lunch med eleverna, att faktiskt sitta ner en stund

Sist men inte minst måste det finnas tid att förbereda lektionerna ordentligt. Varje lärare vet att en illa planerad lektion ofta leder till ett väldigt ostrukturerat klassrum. Hade all denna tid och alla dessa utbildade vuxna funnits på plats i våra skolbyggnader kan jag slå vad om att Sveriges elever hade varit tryggare.

Detta är ingen enkel lösning och jag vet att man i pur desperation jobbar på bred front. I dagarna nåddes vi av nyheten att regeringen i budgetpropositionen för 2020 satsar en miljard kronor på lärarassistenter för att avlasta lärarna. Enligt tidningen Kommunalarbetarens beräkning räcker det till nio lärarassistenter per kommun. Nio per kommun! Det tål att läsas två gånger. I ett desperat försök att rättfärdiga för rektorer att anställa outbildade, publicerade Skolverket nyligen ett stödmaterial för obehöriga lärare. Det är så dags att vakna nu. År 2025 kommer vi att sakna 65 000 behöriga lärare. Det om något är en siffra som svindlar och skrämmer.

Krävs mer tid

Våra elever ska varje dag mötas av en varm och trygg skola, där man blir sedd, kanske får en kram, där man får lära sig för livet och för i dag. Om tillvaron av någon anledning känns svår eller otäck ska skolan vara en fast och stabil punkt. Detta kräver struktur och ordning förstås. Det kräver rakryggade lärare med höga förväntningar, lärare som ser och har tid att stanna upp.

Om tillvaron av någon anledning känns svår eller otäck ska skolan vara en fast och stabil punkt

Jag ser dock inte hur kadaverdisciplin och ordningsbetyg på något sätt kan hjälpa oss att uppnå detta. Det är att förenkla och förminska det jobb vi lärare gör varje dag. Pekpinnar är billigare än tid, jag vet, men jag tror att det är dags att tänka långsiktigt. Paradoxalt nog har vi i det långa loppet inte råd att vara snåla.

Maria Wiman, högstadielärare på Skapaskolan i Huddinge, utsedd till Sveriges bästa lärare 2019 av Handelskammaren