Slutreplik
Slöjförbud, 25/6, 29/6 och 1/7
Jag skrev om slöjförbud för minderåriga flickor. Detta utifrån forskning om slöjans skadliga påverkan på minderåriga flickor. I denna slutreplik vill jag bemöta innehållet i Johannes Anyurus och Muzna Ahmeds repliker på min artikel.
Muzna och speciellt Anyurus vill få de läsare som inte är insatta i slöjfrågan att tro att slöjan är som vilket klädesplagg som helst, att flickorna själva väljer den, att den är oskyldig och att det inte är slöjbärande utan ett förbud mot detta som är förtryck. Jag skrev om slöjans skadliga effekter. De skriver om dess förträffligheter. Jag problematiserade slöjan som en mekanism för att upprätthålla hedersnormer. De vill normalisera slöjan och trivialisera, bagatellisera samt förneka dess skadliga effekter. Jag efterfrågade samhällets skyldighet att skydda flickor mot slöjan. De diaboliserar en samhällelig intervention mot slöjan.
Är min analys av slöjan tagen ur luften?
Genom min forskning om hedersrelaterat förtryck och våld har jag fått ta del av många berättelser om slöjvägrares hårda tillvaro. Av utrymmesskäl tar jag bara upp ett exempel.
Nawal är 14 år när hon omhändertas på grund av utsatthet för slöjtvång. Hon vågar inte flytta hem då hon hyser rädsla för att fadern kommer att döda henne, något han hotat med tidigare. Nawal säger att föräldrarna kräver att hon ska bära slöja, men att hon själv tycker att det är pinsamt och skäms över att hon måste ha på sig den. Detta leder till att hon tar av sig slöjan när hon är i skolan. När hon går hem tar hon på sig den igen. Föräldrarna säger att de inte påtvingat Nawal slöja men att hon kommer ångra att hon inte gjort det när hon blir äldre. Vid ett utvecklingssamtal en tid före omhändertagandet får föräldrarna veta att hon inte bär slöja i skolan. När de kommer hem den dagen slår fadern henne.
Nawal är en levande flicka som i likhet med miljontals flickor tvingas leva med, för, under och trots slöjan. Inte heller hennes motstånd är unikt. Miljontals flickor och kvinnor i islamhärjade länder gör öppet motstånd mot slöjtvånget. Hundratusental iranskors välkända och pågående slöjuppror är ett färskt exempel.
Är slöjan ett oskyldigt klädesplagg?
Anyurus och Ahmed vill på ett klumpigt sätt normalisera slöjan. Detta genom irrelevanta och absurda jämförelser med konserttröjor, piercingar, minikjolar och solbadande kroppar. Till skillnad från konserttröjor, som både flickor och pojkar tar på sig vid enstaka tillställningar, är slöja ett plagg som flickor måste bära året runt. Minikjol används också vid speciella tillfällen. Mäns kläder anpassas däremot efter väderlek och årstid. Många före dessa skribenter ha försökt att likna slöjan vid BH och stringtrosor. Till skillnad från dessa osynliga plagg, är slöjan ett ytterplagg vars syfte är att synliggöra religionstillhörighet. Till skillnad från slöjan är BH, minikjol och stringtrosa inte något som familjen ”påtvingar” sina döttrar.
Skribenterna blundar för att slöjan sätts på flickors kroppar och inte på deras bröders kroppar eftersom flickans kropp och sexualitet står enligt islam och hederskulturen för en enormt destruktiv kraft som stör den sociala ordningen om den inte tyglas och döljs. Däremot får pojkar bära ”vilka klädesplagg som helst”; deras kroppar märks inte på samma sätt. Slöjan är en markör för mäns obestridda sociala status. Män blir nakna utan obeslöjade kvinnor. Dock påverkas pojkar också av slöjan. Pojkar måste vara sina systrars slöjvakter i skolan. Slöjan blir mot denna bakgrund en religiös fotboja för flickor.
Mot denna bakgrund är slöjbärande flickor inte i behov av normalisering av symbolen för deras förtryck utan av samhällets skydd och rehabilitering från slöjan.
Eget val, egen vilja och frihet
Skribenterna stannar dock inte vid normalisering av slöjan utan vill få den till ett uttryck för flickors val, vilja och frihet. De vet att individens fria val och självbestämmande värdesätts i Sverige och avväpnar svenskar. Frågan är om sexåringar kan göra fria val? Är valet informerat? Är ”valet” ett resultat av belöningar, positiv förstärkning, hjärntvätt, påtryckningar, hot eller våld som i Nawals fall? Tjänar ”valet” flickans eller gruppens intressen?
Forskning om slöjan visar att slöja som ett kriterium för flickors oskuld är ett sätt att kväsa deras vilja, att göra dem lydiga och lojala. Skribenterna tar inslaget av val för givet medan de mörkar tvångsinslaget som tar sig uttryck i hot, brutalt våld, socialt, kulturellt eller politiskt tryck. I Algeriet fick flickor och kvinnor ”välja” mellan slöja och döden, i Sudan och Iran var obligatorisk slöja bland det första som islamisterna införde. Mot denna bakgrund står slöjan för kollektivets frihet att förtrycka och inte för flickornas val, vilja och frihet.
Med detta inte sagt att flickor saknar vilja och inte uppvisar motstånd. Flickor gör motstånd mot slöjan, genom att visa hårstrån, dra bort slöjan från öronen för att höra bättre, ha dubbla uppsättningar kläder, välja en annan färg än svart, brun och grå. Flickor vill skrida över den barriär som slöjan utgör gentemot pojkar genom internet och mobiltelefoner. Den som vill kan lyssna på erfarenheter från skolpersonal, fritidsledare, bibliotekarier och socialarbetare för att nyansera sin bild av slöjan som ”flickornas val”. Jag syftar på slöjbärande flickor som byter om i skolan, som inte får umgås med pojkar, som inte får simma utan slöja, som inte får delta i sex- och samlevnadsundervisning och som inte får vara med på skolutflykter med övernattning. Flickor som inte får delta i fritidsaktiviteter eller besöka ett bibliotek utan manlig följeslagare.
Slöjans destruktiva effekt
Slöja, som står för fysisk och social segregation av könen, utgör tillsammans med paternalism, barn- och tvångsäktenskap samt könsstympning fyra mekanismer för att upprätthålla oskuldsnormer i hederskulturen. Den är ett uttryck för både ett straff och en ursäkt för att vara en flicka. Slöjan bryter mot principen om allas lika värde då den bygger på en idé om att flickor och pojkar är olika värda. Slöjan som symbol för ojämställdhet kan ingalunda vara befriande.
Som jag nämnt tidigare har slöjan en rad negativa effekter för flickor. Intellektuellt blockerar den flickans öppenhet för att ta till sig icke-konfessionell kunskap då hon som en dygdig flicka måste respekterar religiösa dogmer. Den är varm och obehaglig i klassrummet. Den säger att biologi är flickans öde vilket säkerställer att kroppens konturer döljs. Att den leder till brist på D-vitamin och ökad risk för benskörhet framgår av en rad studier genomförda i Turkiet, Pakistan, Marocko, Australien, Sverige och Italien. Psykiskt utgör den inte bara ett ytterplagg utan dess främsta syfte är att flickan ska internalisera en känsla av skuld och skam över sin kropp. Socialt sett avskärmar den flickan från det motsatta könet vilket hindrar henne att bilda sig en realistisk uppfattning av pojkar. Vidare är den en permanent ”dem”-markör som märker flickan som främst muslim och invandrare i skolan. Prestationsmässigt kan den avtrubba flickans perceptionsförmåga när den täcker öronen under skoldagen. Identitetsmässigt utgör den ett handikapp då dess långsiktiga effekt är att flickan ska känna sig handikappad utan den, precis som en blind person utan käpp.
Oavsett slöjvariant måste alla slöjbärare täcka sitt hår. I sitt hår möter de en gräns för sin frihet inom en tradition vars logik bygger på att täcka flickors kroppar. Den auktoritära socialisering som Anyurus vill trivialisera går ut på att få flickorna att tro att varje synligt hårstrå förvandlas till en orm som hugger dem om och om igen i ett annat liv.
Förbud: förtryck eller befrielse?
Jag förespråkar slöjförbud för minderåriga för att skydda flickor genom att begränsa familjens förtryckande makt över deras kroppar. Det är inte tal om förbud av minikjolar och nakna kroppar. Svensk lagstiftning bestraffar våldtäktsmannen och inte flickan som går i minikjol. Jag är för slöjförbud då det finns många slöjvägrare som utsätts för tvång och kränkningar. Nawal tillhör en grupp som redan blir föremål för samhällets tvångsintervention. I flera fall där flickor omhändertagits på grund av utsatthet för hedersvåld har de tagit av sig slöjan och klippt sitt hår som ett första steg mot sin frigörelse.
Skribenterna målar medvetet upp en diaboliserande bild av ett slöjförbud. Vet de inte hur lagar tillämpas i Sverige? Händer det något av det dramatiska Anyurus beskriver vid tillämpningen av barnagalagen? Jag har inte läst att något av det han skriver skulle ha skett i franska skolor där det sedan flera år tillbaka finns ett förbud mot bärande av religiösa symboler, inklusive slöja.
Faktum är att Anyurus bild av lagtillämpning stämmer bäst in på islamistiska sedlighetspolisers agerande, sådana som drar flickor i håret, förnedrar, kastar syra, klipper synligt hår och bestraffar slöjvägrare på olika sätt. Han liknar ett slöjförbud vid Boko Harams agerande mot skolflickor. Boko Haram är förvisso emot sekulär skolgång och vill ha flickor i Koranskolor i stället. Många flickor i västvärlden får inte gå i skolan utan att bära slöja. Ett slöjförbud bannlyser snarare slöjan som Boko Harams emblem från skolan i det sekulära Sverige.
Staten bör agera mot förtryck
Rättsstaten Sverige borde i likhet med Frankrike fullgöra sin skyldighet att skydda slöjbärande flickor mot det förtryck som slöjan innebär. Staten bör agera när religiösa praktiker förtrycker individer. Att hindra förtryckare är inte att förtrycka utan innebär att delta i och möjliggöra den förtrycktes befrielseprocess. Skolpersonal och lärarfacken bär ett stort ansvar här då de har insyn i slöjbärandes hårda tillvaro. I Frankrike var lärarfacken en drivande kraft bakom införandet av slöjförbudet där.
Anyurus och Ahmed förskönar slöjan som hederskulturens och islamismens emblem på bekostnad av flickors fri- och rättigheter. Jag avslöjar slöjan och deltar stolt i en rörelse för att flickor ska befrias från det förtryck och våld som slöjan innebär.
Devin Rexvid
doktorand i socialt arbete vid Umeå universitet
