Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Obalans. Industrins märke har negativ inverkan även inom skolan och sjukvården. För att rekrytera fler duktiga lärare och sjuksköterskor krävs rejäla löneökningar. Inom ramen för märket är detta omöjligt för kommuner och landsting utan att andra grupper protesterar högljutt, skriver debattören.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skrota ”märket” och släpp fram en flexibel lönebildning

Industriavtalet med märket är en tickande bomb på arbetsmarknaden. Den centraliserade lönebildningen skapar spänningar, arbetskraftsbrist i vissa branscher och arbetslöshet i andra samt hindrar att obalanserade löner snabbt kan justeras. Det är dags att skrota märket, skriver Jörgen Ohlsson, nationalekonom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det treåriga industriavtalet och den låga inflationen ger arbetsmarknadens alla parter en unik möjlighet att komma överens om en ny lönebildningsmodell som är anpassad till dagens och morgondagens högteknologiska kunskapssamhälle. Det behövs. Protesterna mot ”märket” har ökat. Bland annat ska de sex LO-förbunden 6F och Ledarna utreda hur en alternativ lönebildningsmodell bör se ut. Det är bra. Sveriges välståndsutveckling behöver en mer flexibel lönebildning, som är anpassad till de skilda villkoren på arbetsmarknaden och alltmer heterogen arbetskraft.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sverige har en lång tradition av centraliserad lönebildning, från 50-talets Rehn-Meidnermodell fram till dagens industriavtal. Bakgrunden till industriavtalet är den turbulens som rådde i början av 90-talet med bland annat regeringens hot om att lägga sig i lönebildningen. Det uttalade syftet med avtalet var att förhindra löneinflation. Samtidigt kan man inte bortse från maktdimensionen. Utan central lönebildning och samordnade förhandlingar skulle LO:s makt minska avsevärt. Det är därför ett starkt intresse för LO att behålla en centralistisk lönebildning.

Ändrade villkoren

Då Sverige övergick från fast till rörlig växelkurs 1992 ändrades villkoren för lönebildningen som stabilisator i ekonomin. Vid fast växelkurs är lönebildningen ett viktigt stabiliseringspolitiskt ankare. Vid rörlig växelkurs är det främst Riksbankens penningpolitik som ska hålla inflationen i schack. Stiger exportindustrins kostnader relativt konkurrenternas deprecieras kronan (kronans värde skrivs ner), vilket återställer exportindustrins konkurrenskraft. Nackdelen av för stora löneökningar blir då betydligt mindre än vid fasta växelkurser.

Märkets anhängare påstår att märket har räddat reallöneutvecklingen eftersom inflationen varit låg. Men om industriavtalet har haft en självständig roll i att dämpa inflationen, så borde det synas då man jämför inflationen före och efter industriavtalets tillkomst och om man jämför med andra länder.

Sveriges inflation (KPI) 1990-2015 låg mellan -0,1 och +2,6 procent under 22 av de 26 åren. Någon signifikant skillnad mellan åren före och efter industriavtalet 1997 finns inte. Dessutom, jämförs inflationen med den i Tyskland, Storbritannien och hela Euroområdet framgår att den svenska inflationen har följt samma utveckling både före och efter industriavtalets tillkomst. Statistiken ger således inget stöd för industriavtalets självständiga roll i inflationsbekämpningen.

Eftersom märket inte mer än möjligen marginellt har dämpat inflationen, varför ska vi då ha lika löneökningstakt för hela arbetsmarknaden, med tanke på att märket skapar ineffektiv allokering av arbetskraft och kapital med lägre välståndsutveckling som följd?

Skapar balans

Relativlönerna måste kunna ändras för att skapa balans på de olika delarbetsmarknaderna. Medlingsinstitutet och Konjunkturinstitutet har noterat detta, men det får endast ske inom ramen för märket. Någon analys av för- och nackdelar med centraliserad lönebildning förekommer inte. Det inses lätt att nödvändiga förändringar av relativlönerna för att minska obalanserna på delarbetsmarknaderna inte kan uppnås med en pott på runt två procent. Den centraliserade lönebildningen skapar i stället brist på vissa kategorier arbetskraft och arbetslöshet bland andra.

Industrins märke har negativ inverkan även inom skolan och sjukvården. För att rekrytera fler duktiga lärare och sjuksköterskor krävs rejäla löneökningar. Inom ramen för märket är detta omöjligt för kommuner och landsting utan att andra grupper protesterar högljutt. Industrins märke är sålunda en av flera orsaker till personalproblemen inom skolan och sjukvården.

Det råder koncensus bland flera parter, myndigheter och politiker om fördelarna med centraliserad lönebildning, även om kritiken växer. Kan verkligen alla dessa ha fel? Inte direkt fel, men de har ett enögt stabiliseringspolitiskt perspektiv, förstärkt av den långa traditionen av centraliserad lönebildning. De bortser väsentligen från lönebildningens roll att bidra till effektiva delarbetsmarknader, ökad produktivitet och välstånd. Till detta kommer LO:s och Svenskt Näringslivs maktspel. Inom LO är det IF-Metall och inom Svenskt Näringsliv är det Teknikföretagen som håller i taktpinnen.

Kräver allt hårdare nypor

Industriavtalet med märket skapar en tickande bomb på arbetsmarknaden. Skillnaderna mellan olika branscher fortsätter att växa med risk för strejker och protester. Så länge märket är kvar krävs allt hårdare nypor från avtalsaktörerna, och kanske även från regeringen, för att stävja missnöjesyttringar. Under tiden går stora värden förlorade på grund av onödig arbetslöshet och brist på viktiga yrkesgrupper.

En övergång till branschvis och lokal lönebildning kräver att inga kompensationskrav får förekomma mellan avtalsområdena, ett krav som också gäller vid central lönebildning. Det leder till en delvis ny roll för arbetsmarknadens parter. Parterna måste själva ta ansvar för lönebildningen och konsekvenserna för branschens utveckling.

Jörgen Ohlsson

fil lic nationalekonomi och tidigare förbundsdirektör Naturvetarna