Utbildningsminister Mats Persson deklarerar stolt att nu tas nästa steg för att höja läraryrkets status. Det ska bli ett slut på jante-tänket, skriver han på Twitter. Det är dags att göra läraryrket mer attraktivt och se till att statusen höjs en gång för alla. Regeringens lösning är införandet av karriärtjänster i skolan. Vi lärare ska snart kunna gå i speciella professionsprogram. De särskilt strävsamma ska kunna titulera sig som lektorer eller extra meriterade.
Låt mig klargöra en sak såhär direkt. Jag vill bara göra mitt jobb. Det är verkligen allt jag vill. Jag har valt läraryrket för att det är bland det mest meningsfulla man kan göra på dagarna. Man får forma unga människor till sunda och kloka samhällsmedborgare. Man får förmedla passion och engagemang vidare. Och i den bästa av världar får man fantastiskt mycket tillbaka. Man får vara en viktig person i massa människors liv. Så jag upprepar: jag vill bara göra exakt det jobbet. Jag vill ha förutsättningar att kunna göra exakt den skillnaden.
Långt ner på listan
Med andra ord: att göra karriär står väldigt långt ner på min lista över saker jag skulle önska för att öka läraryrkets attraktivitet. Faktum är att tanken på riktigt aldrig ens slagit mig.
Det känns som att påpeka självklarheter, att klappa någon på huvudet men tydligen måste det uppenbara ändå formuleras. Jag vill ha reglerad undervisningstid som tar hänsyn till komplexiteten i att planera och efterarbeta lektioner. Jag vill ha lagom stora klasser där jag hinner se varje elev och hjälpa varje unge att nå sin fulla potential. Jag vill ha digitala och analoga läromedel som stabil grund i min undervisning, till varje elev och i alla ämnen. Jag vill ha rymliga ventilerade lokaler, även när det kommer till ämnen som hemkunskap, idrott, NO eller slöjd. Jag vill ha en skola full av professionella yrkespersoner som stöttar upp där mitt jobb tar slut, det vill säga skolsköterskor, speciallärare, kuratorer, vaktmästare, skolbibliotekarier, elevassistenter och springvikarier. Jag vill ha en lön som står i proportion till min långa utbildning och jag vill ha balans mellan krav och resurser. Får jag dessa förutsättningar kan jag möjligen snudda vid tanken på att göra vad ni kallar karriär (som att mitt yrke i grunden inte är fint nog).
Och jag kan inte låta bli att i mitt stilla sinne undra över hur mycket vi lärare måste gasta för att vi ska höras ända till Rosenbad
Jag skulle så innerligt gärna vilja att Mats Persson kom till mig under en skolvecka. Han skulle kunna följa med mig från måndagens första lektion, genom veckans alla föräldrakontakter, den eviga dokumentationen, alla möten, fortbildningar, konflikthanteringar och lektioner. Han skulle kunna hänga med i jakten på relevanta läromedel, landa lite i känslan av att aldrig räcka till och få en snabbkurs i hur man effektivast plåstrar om ett benbrott. Därefter kan han reflektera över vad han skrev om att det finns ett “jante-tänk” som står i vägen för att lärare ska göra karriär. Jag tror nämligen inte att Mats Persson riktigt inser hur en lärares vardag ser ut. Jante-tänk har liksom aldrig någonsin varit en del av problemet.
Det hela är mycket enkelt. Man kan inte bygga ett ståtligt slott på ett fundament av glas. Lika lite kan man locka med karriärstegar i en skola som krackelerar i grunden. Det känns som att man börjar i fel ände. Och jag kan inte låta bli att i mitt stilla sinne undra över hur mycket vi lärare måste gasta för att vi ska höras ända till Rosenbad.
Maria Wiman, högstadielärare