Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

I farozonen. Skolpersonalen bör vara observant, särskilt under veckorna före sommarlovet! De måste ta sitt ansvar och agera när de misstänker att något inte står rätt till, skriver Rasool Awla.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skolan har en unik möjlighet att upptäcka hedersförtryck

Hederskulturens yttringar förstärks kraftigt av utbredd segregation, bostadsbrist och hög arbetslöshet bland invandrare. Ska vi bli kvitt hederskulturen måste detta lösas. På kort sikt kan de utsatta flickorna bli hjälpta av observant skolpersonal som tar deras berättelser på allvar, skriver Rasool Awla, doktorand vid Göteborgs universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Bevisligen omhändertas fortfarande hundratals flickor av socialtjänsten på grund av hedersförtryck och risk för tvångsgifte. Utifrån min pågående forskning om hedersrelaterat våld och förtryck vill jag lyfta upp ett par för Sverige relevanta förutsättningar för förekomsten av hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive tvångsgifte.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Min forskning bygger på intervjuer med ett 20-tal unga flickor som har omhändertagits av socialtjänsten. Majoriteten av dem omhändertogs på grund av att deras kärleksrelation hade upptäckts av familjen och de därför hade blivit grovt misshandlade. Några av dem stod i begrepp att skickas till sina föräldrars gamla hemland, för att tvingas ingå äktenskap med en för dem okänd man, och stanna där i resten av sitt liv. Några ville av lojalitet inte lämna sina familjer eller anmäla sina misshandlande fäder och bröder. I några fall ville de bli omhändertagna men de ville inte själva agera. Genom att förhålla sig passiva i omhändertagandeprocessen ville de minska risken för att straffas av sina familjer längre fram. Flickornas önskan var att lärare och skolkuratorer skulle ta kontakt med socialtjänsten eller polisen och därmed rädda dem. Så blev det också i ett par fall och de flickorna är i efterhand glada över att de blev omhändertagna.

Överlag är dessa flickor rädda, osäkra, oroliga och har beslutsångest. De har inte särskilt stor tilltro till myndighetspersoner; förutom till sina lärare och skolkuratorn. Oftast börjar de försiktigt att tala lite grand om sina liv och sina hemförhållanden, för att senare när de känner sig trygga, öppna sina hjärtan och berätta allt. Det är därför ytterst viktig att lärare, kuratorer och skolsköterskor tar de här flickornas berättelser på allvar, att de lyssnar på dem och försöker att förstå deras situation och oro. Ropar de på handfast hjälp eller vill de bara signalera att något inte står riktigt rätt till?

De flesta av de utsatta flickorna berättar initialt ingenting om sina liv och hemförhållanden. I ett par av fallen hade lärarna själva upptäckt att flickorna, på ett markant sätt, hade ändrat sitt beteende. Efter ett par samtal fick flickorna förtroende för lärarna och berättade om sina allvarliga problem. Lärarna, i de här fallen, kontaktade socialtjänsten och i ett fall även polisen och flickorna kunde bli omhändertagna av socialtjänsten. Skolpersonalen bör vara observant, särskilt under veckorna före sommarlovet! De måste ta sitt ansvar och agera när de misstänker att något inte står rätt till.

Olika sätt att hantera "skammen"

Flickorna, som jag har intervjuat, hade genom sina relationer dragit skam över sin familj och riskerade därmed att bestraffas mycket hårt, kanske med döden. Att döda är det yttersta alternativet. En annan möjlighet är att snarast möjligt tvinga flickan att gifta sig med en man som familjen väljer; valet faller emellertid nästan aldrig på pojkvännen. Men i de fall då det unga parets relation har blivit känd för omgivningen kan de tvingas att gifta sig med varandra.

I ett fall var den föreslagna mannen mer än dubbelt så gammal som den underåriga flickan och bodde i föräldrarnas hemland. Att gifta bort en dotter, som har dragit skam över sin familj, med en gammal man eller med en kusin, är inte ovanligt. På det viset ”gömmer” familjen skammen för omgivningen. Frågan är vilka som utgör omgivningen. Det preliminära resultat av min studie visar att det inte är de etniska svenskarna som de drabbade flickornas familjer fruktar.

Familjen till en av flickorna som jag intervjuade bodde sina första år i Sverige i en mindre stad. Där fanns få människor med invandrarbakgrund och inga som kom från samma land som familjen. Föräldrarna hade inget socialt umgänge med människorna i staden. De kände sig ensamma och vantrivdes. För att få möjlighet att umgås med landsmän, flyttade de till en förort till en storstad som dominerades av människor med invandrarbakgrund, varav många kom från deras ursprungsland. I småstaden levde barnen ett relativt fritt liv eftersom föräldrarna inte behövde ta hänsyn till vad omgivningen tyckte om deras sätt att leva. Barnen klädde sig, i princip som de ville, och levde i övrigt nästan som vilka etniska svenska barn som helst. I förorten dit de flyttade förekom strikt social kontroll – alla kontrollerade alla. Föräldrarna kände sig tvungna att ta hänsyn till omgivningens åsikter och krav. De var rädda för att få dålig rykte och hamna utanför den sociala gemenskapen och krävde därför att barnen skulle ändra sin livsstil och anpassa sitt beteende till den nya omgivningen. Barnen skulle klä sig enligt normerna i området, inte vistas ute i onödan och inte heller ägna sig åt sociala aktiviteter och umgänge med vänner. Detta ledde till konflikter i familjen. Till sist resulterade konflikterna i att min intervjuperson omhändertogs av socialtjänsten.

Har högt värde på äktenskapsmarknaden

Flickor som bor i Sverige är omåttligt populära på äktenskapsmarknaden i sina hemländer. Många pappor, främst de som är arbetslösa eller har svag ekonomi, utnyttjar sina döttrar och tvingar dem att gifta sig med en person från en ”åtråvärd” familj i hemlandet, som pappan vill ”bilda allians” med. Många tvingar också sina döttrar att gifta sig med en kusin eller en annan nära släkting, för att den här mannen ska få uppehållstillstånd i Sverige och därmed kunna flytta hit. Ett uppehållstillstånd i Sverige är något mycket eftersträvansvärt. Det kan tänkas att papporna i många av dessa fall får stora summor pengar.

Det jag vill säga till politiker och andra beslutsfattare på lokal och nationell nivå är: För att minimera förekomsten av brottslighet av olika slag, inklusive hedersvåld och tvångsgifte, måste, för det första, en betydligt högre andel människor med invandrarbakgrund få jobb – jobb som det går att leva på. För det andra måste den etniska segregationen minskas kraftigt. Det tredje som måste förändras, om Sverige verkligen vill bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck är att ingen ska kunna få svenskt medborgarskap utan att vissa relevanta krav är uppfyllda. Här kan man tänka sig kunskaper i det svenska språket motsvarande att man åtminstone ska kunna klara sina kontakter med myndigheter utan tolk, kunskap om det svenska samhället och lagar och bestämmelser rörande barn, barnens rättigheter och föräldrars ansvar enligt Föräldrabalken.  

Så länge som många med invandrarbakgrund är arbetslösa eller har en svag ekonomi, får vi i Sverige finna oss i både boendesegregation och en fortsatt förekomst av hedersvåld och tvångsgifte.

Rasool Awla

doktorand vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt arbete