Replik
17/7 Tillåt frivillig dödshjälp — allt annat är ovärdigt
Läkaren Elisabet Abelin-Norell skriver i GP att hon vill att samhället ska hjälpa henne att dö. Av texten att döma befinner hon sig inte i slutstadiet av någon dödlig sjukdom som orsakar smärtor som inte kan lindras med läkemedel, vilket många mer återhållsamma förespråkare menar ska vara krav för att någon ska få dödshjälp.
Däremot är Elisabet Abelin-Norell 85 år gammal, har till stora delar förlorat syn och hörsel och har, med hennes egna ord, ”levt färdigt”.
Vem ska få dö?
Det är säkert många som känner sympati för henne som också tycker att hennes önskan om läkarassisterad dödshjälp är rimlig. Det är den inte, om man inte menar att samhället ska erbjuda dödshjälp till alla som vill ha det, oavsett ålder eller fysiskt hälsotillstånd.
Vilka är det annars som ska komma ifråga? Och vilka ska inte få dödshjälp, även om de känner att de ”levt färdigt”? Ska en i övrigt frisk 60-åring som förlorat synen och vill dö kunna få dödshjälp? Eller måste hon eller han vänta till 85-årsdagen?
Men läkarassisterad dödshjälp grundad på ett regelverk där ”den subjektiva upplevelsen är den avgörande” skulle rimligen omfatta alla som känner att de ”levt färdigt”: djupt olyckliga 25-åringar, 50-åringar utan vänner eller 70-åringar vars stora glädje i livet varit fjällvandring men som förlorat förmågan att gå.
Själv är jag 52 år gammal och totalförlamad efter en bilolycka, oförmögen att ta hand om mig själv och beroende av assistans dygnet runt. Det är ett ofta rätt besvärligt liv, någon annan kanske skulle finna det outhärdligt och utan mening. Borde jag få dödshjälp om jag skulle vilja ha det? Eller är jag för ung? För frisk? Gränsdragningen blir omöjlig och tanken på att riksdagen eller Socialstyrelsen ska ta ställning till kriterier för vilka liv som förtjänar att avslutas känns bisarr. För vad gör ett liv värt att leva, och vem kan avgöra vad som gör det värt att leva? Elisabet Abelin-Norell ger själv svaret:
”Mitt lidande och min livskvalitet kan endast jag mäta, ingen annan, varken läkare eller präst. Den subjektiva upplevelsen är den avgörande men den har ingen talan.”
Ett sluttande plan
Den formuleringen är egentligen ett klockrent argument mot dödshjälp. Elisabet Abelin-Norell använder den som argument för. Men läkarassisterad dödshjälp grundad på ett regelverk där ”den subjektiva upplevelsen är den avgörande” skulle rimligen omfatta alla som känner att de ”levt färdigt”: djupt olyckliga 25-åringar, 50-åringar utan vänner eller 70-åringar vars stora glädje i livet varit fjällvandring men som förlorat förmågan att gå.
Elisabet Abelin-Norells resonemang tar oss med långt ut på det sluttande planet och hon visar tydligt varför legaliserad läkarassisterad dödshjälp inte bör införas i Sverige.
Martin Engqvist, journalist och totalförlamad sedan 20 år