Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kan det verkligen vara så att journalisternas personliga egenskaper och värderingar inte spelar någon roll? Är de bara kuggar i ett programmerat maskineri som sprutar ut nyhetsprodukter av en förutbestämd kvalitet, där varje journalist kan bytas ut mot en annan med likartat resultat? I värsta fall är det så, men tillåt mig tvivla, skriver debattören.  Bild: Christine Olsson/TT
Kan det verkligen vara så att journalisternas personliga egenskaper och värderingar inte spelar någon roll? Är de bara kuggar i ett programmerat maskineri som sprutar ut nyhetsprodukter av en förutbestämd kvalitet, där varje journalist kan bytas ut mot en annan med likartat resultat? I värsta fall är det så, men tillåt mig tvivla, skriver debattören. Bild: Christine Olsson/TT

Självklart spelar journalisternas politiska hemvist roll

Debatten om huruvida svenska journalister är vänstervridna rasar igen. Men nu verkar den handla mindre om att förneka att en majoritet av journalisterna röstar rödgrönt och mer om att få det till att denna slagsida inte påverkar journalistiken - ett inte särskilt trovärdigt försvar. Självklart spelar journalisternas värderingar roll, skriver Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Anklagelsen att man (journalister) skulle gå någons ärenden är kränkande” sa Sveriges Televisions chef för nyheter Charlotta Friborg i en Sveriges Radio-intervju i lördags. Hon uttalade sig apropå en norsk undersökning som visat att svenska journalister i hög grad röstar rödgrönt, vilket bekräftar tidigare studier. Diskussionen om mediers eventuella vänstervridning verkar ha övergått från att handla om det kan stämma att en stor majoritet av journalisterna sympatiserar med rödgröna partier, vilket de tydligen gör, till att handla om det spelar någon roll för journalistiken att det är så.

Ingen slagsida

Mediecheferna håller åtminstone inte med om det senare. ”Det finns ingen slagsida åt endera hållet”, det visar undersökningar menade Charlotta Friborg. Ett argument som brukar användas för att underbygga den ståndpunkten är att journalistiken har professionaliserats, och att de rutiner och värderingar som styr arbetet på redaktionerna leder till ett likartat, opartiskt resultat i rapporteringen oavsett vilka journalister som utför arbetet.

Kan det verkligen vara så att journalisternas personliga egenskaper och värderingar inte spelar någon roll? Är de bara kuggar i ett programmerat maskineri som sprutar ut nyhetsprodukter av en förutbestämd kvalitet, där varje journalist kan bytas ut mot en annan med likartat resultat? I värsta fall är det så, men tillåt mig tvivla.

Vilka aspekter som lyfts

Självklart spelar journalistens egna värderingar roll när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram och vilka problem som görs relevanta. Det är därför journalistyrket är så viktigt, och utmanande. Det är genom personlig kompetens och personligt intresse som journalister och redaktörer skapar kvalitet, givetvis inom ramen för de professionella idealen och redaktionella kraven. Det ska vi mediekonsumenter vara tacksamma för. Jag kan personligen föredra vissa journalister framför andra, eftersom de presenterar perspektiv och problem som jag finner särskilt intressanta.

Problemet uppstår förstås om de flesta journalister har ungefär samma värderingar, kompetens och syn på vad som är relevanta samhällsproblem. Om många journalister är stöpta i samma form uppstår inte mångfalden som ger ett rikt nyhetsutbud. Och ibland blir vänstertänket allt för dominerande.

Det är genom personlig kompetens och personligt intresse som journalister och redaktörer skapar kvalitet, givetvis inom ramen för de professionella idealen och redaktionella kraven.

Det kan handla om vad journalisten uppfattar som väsentliga problem att belysa. Ett antal undersökningar från Näringslivets medieinstitut visar att vissa problemformuleringar som är typiska för public service-kanalerna ofta sammanfaller med problemformuleringar som är typiskt ”vänster”, exempelvis att företag inte går att lita på. Ett aktuellt exempel är SVT:s ekonomirapportering som visar litet intresse för de problem som svenska företag står mitt i på grund av coronaepidemin, men desto större för företag som inte sköter sig.

Skapa enögdhet

En ännu inte publicerad undersökning visar att politiska kommentatorer i SVT och SR ständigt kommer tillbaka till ett vänsterperspektiv på värnskatten, när dess avskaffande diskuterades förra året. Att det skulle gynna höginkomsttagare lyfts fram, att det skulle ge Sverige stärkt konkurrenskraft nämns inte.

Gemensamma värderingar och stark yrkeskultur kan skapa enögdhet. Dominansen av vissa perspektiv kan hänga ihop med professionaliseringen eftersom den etablerat vissa gemensamma sanningar om vilka perspektiv som är relevanta och vilka som inte är det.

Men det kan inte finnas många journalister på de stora nyhetsredaktionerna som går någons ärenden, eller som skulle tveka inför att granska ett politiskt parti, även om det skulle råka vara ett parti som man sympatiserar med. Det problematiska uppstår istället när de samhällsproblem man väljer att beskriva har en slagsida.

Det här är inget som kommer att förändras i en handvändning. Vi blir nog tvungna att – i alla fall det korta perspektivet - acceptera att journalistiken är som den är.

Extern granskning

Möjligen kan mer extern granskning av innehållet i rapporteringen påverka. De återkommande valrörelseundersökningarna verkar ha bidragit till att redaktioner försöker vara extra noga med balansen mellan partierna just under valrörelserna, men det skulle behövas mer granskning av bevakningen mellan valen och bortom partierna. Vägen framåt är också att medieföretagen själva ser till att rekrytera med sikte på att tillföra personer med unik kompetens och ovanliga erfarenheter.

Långsiktigt handlar det om de stora svenska redaktionernas trovärdighet. Digitaliseringen har inneburit att varje mediekonsument har alternativ, och kan jämföra exempelvis SVT:s utrikesrapportering med initierade svenska bloggares, eller med de stora internationella mediehusens. Var och en kan göra sin egen bedömning av balans och relevans. Det är ur den möjligheten som kritiken mot de traditionella svenska medierna har sina rötter.

Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut