Metoo-kampanjen väcker stort engagemang. Och det med rätta. Muren runt ett icke pratbart område ”genomskådas” plötsligt. Vi har fått ett titthål in i verkligheten, som vi sent ska glömma.
Den smärta detta väcker kräver snabba förklaringar som lättar på skulden.
Enklast är att i vanlig ordning utse syndabockar, det vill säga lägga förklaringarna på beteendenivå förstärkt med ”Usch” och ”Fy”!
Men detta tänkande har låg förändringskraft. Djupare nivåer krävs. Modern hjärnforskning kan ge några bidrag.
Detta vet vi redan. Vi vet redan att spädbarnsårens anknytning mellan det lilla barnet och modern är av avgörande betydelse. Under dessa år ska barnen genom en nära anknytning till modern och senare till övriga familjemedlemmar lära sig att uppfatta, förstå och hantera även subtil kommunikation via ögon och ansiktsuttryck. Detta blir barnets arbetsmodell för hur hen senare relaterar till andra människor.
Vi vet också att stora psykiska påfrestningar, trauman, kan ge långvariga, ibland livslånga, funktionsnedsättningar, så kallat posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Men här behövs mer detaljkunskap!
Detta är nytt. Nu har forskare bett personer i 20-årsåldern, som upplevt psykiska trauman, berätta om sina värsta år samt vad de då varit med om. Då framkommer betydande könsskillnader.
Pojkarna uppger att den värsta tiden var upp till fyra år på grund av vanvård och att ingen brydde sig om dem. Flickorna uppgav att den värsta tiden var från 9–19 år på grund av sexuella trakasserier och bevittnat familjevåld. Detta har de sedan jämfört med bilder av hjärnan i funktion, så kallad funktionell magnetresonansbildering, FMRI.
Tidig vanvård. Båda könen som utsatts för psykiska trauman har mindre volymer än normalt av hjärnbanor dels i hjärnbalken, förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva, där höger bidrar med omedelbar tolkning av livsupplevelserna och vänster med att sätta ord på vad man känner samt lösa problem.
Båda könen har också mindre volymer i hippokampus, som står för minnesskapande, i sin tur viktigt för kreativitet. Eftersom det är samma typer av skador hos båda könen kan man misstänka att även flickor ibland upplevt tidig vanvård, men att detta dolts av att forskarna bara frågat om de värsta upplevelserna.
Hos pojkar som vanvårdats i tidig ålder uppstår ett längre avstånd till andra människor och sämre förmåga att tolka och förstå mer subtil kommunikation. Det ingår också i våra kulturella och familjära scheman att pojkar ska hållas på visst avstånd: ”Du som är pojke ska väl inte gråta!”.
Sexuella trakasserier. Flickor som utsatts för sexuella trauman och/eller bevittnat våld mot familjen har dessutom en ökad känslighet för hotfulla signaler samt en ökad känslighet för budskap från kroppen. De är ofta generellt bättre på att sätta ord på vad de känner i kroppen frånsett just det mest smärtsamma, som därför är svårt att bearbeta. Till sist påverkas deras självkänsla, ibland så djupt att de tvivlar på om de finns. Det ingår också i våra kulturella och familjära scheman att sådana flickor får skylla sig själva och ska hållas på visst avstånd.
Vad lär vi oss nu av detta? Det finns goda skäl att tro att tidiga rubbningar i anknytningsmönster och sexuella trauman är en delförklaring både till försvårad kommunikation mellan män och kvinnor och till sexuella trakasserier men också till den rikliga förekomsten i vårt samhälle av ångest, depression och suicidalitet, det vill säga att tänka på, planera eller genomföra suicidförsök eller suicid. Vid sådana symtom måste den undersökande läkaren ta reda på om det finns psykiska trauman i bakgrunden, eftersom de kräver specifik behandling.
Vi måste ta tidiga anknytningsstörningar och psykiska trauman, inklusive sexuella på större allvar både i forskning och när det gäller att forma ett samhälle som är anpassat efter oss människor med vår fantastiska men ack så sköra hjärna. Ska vi förstå och hantera samhällets produktion av lidande måste vi ta tag i dessa djupare liggande problem.
Jan Beskow
professor emeritus, psykiater och suicidforskare, Suicidprevention i Väst, SPIV