Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh, Galaxia Wallin, Nalin Pekgul och Zeliha Dagli är några exempel på kvinnor som vi beundrar djupt för deras outtröttliga kamp mot det hedersrelaterat förtrycket. Gemensamt för dessa kvinnor är att de vittnat och delat med sig av sina egna historier, om att växa upp i en omgivning som präglats av hedersrelaterat förtryck.
Dessa kvinnor förenas också i att de gång på gång blivit misskrediterade, brännmärkta och tystade av sina egna partier, andra debattörer, familj, vänner och i den allmänna debatten. De har blivit kallade för rasister, islamofober, husblattar och Onkel Toms, trots att de oftast har samma bakgrund som förövarna.
Vi har följt många av dessa modiga kvinnor i flera år och har länge förbluffats över hur de blivit behandlade. Inte allt för sällan av svenskar som själva inte har någon erfarenhet eller gedigen kunskap om hederskultur.
240 000 unga utsatta
Varför är inte dessa kvinnor med utländsk bakgrund lika mycket värda att lyssna på när det gäller kampen om jämställdhet? Detta blev extra tydligt under metoo. Hedersfrågan fick förvånansvärt lite utrymme, trots att det drabbar en stor del av vår befolkning. Enligt docenten Astrid Schlytter uppskattas att så många som 240 000 unga kan vara utsatta. En skrämmande siffra, och då är inte ens de vuxna offren inräknade.
Förändringen börjar med våra respektive partier, och därför kräver vi ett omedelbart stopp för kulturrelativiseringar och skönmålningar av verkligheten
Anledningen till att dessa kvinnor tystas är för att vårt samhälle inte kan skilja på rasism och hederskultur. Vi måste kunna särskilja begreppen och kunna diskutera hederskultur och rasism som två vitt skilda ämnen, utan att det ena sker på bekostnad av det andra. Menar man allvar med kampen för jämställdhet så måste alla röster höras, oavsett vilken bakgrund förövaren har. Ju snabbare vi inser detta, desto fler utsatta kvinnor, män och barn kan vi rädda från hederskulturens klor.
En sak måste vi enas om och det är att denna fråga inte har några partifärger, det är en kamp som måste föras gemensamt av oss alla oavsett var vi hör hemma på den politiska kartan. Förändringen börjar med våra respektive partier, och därför kräver vi ett omedelbart stopp för kulturrelativiseringar och skönmålningar av verkligheten. Det är endast så vi kan uppnå sann förändring, genom att visa att alla partier tar denna fråga på största allvar och lämnar utrymme för offrens historier.
Hur många fler ska behöva ”ramla” från balkonger? Hur många fler barn ska behöva bli bortgifta, utsättas för könsstympning och mista sin rätt till en fri och värdig barndom innan vi inser allvaret med hederskulturen?
Slut på repressalier
De som talar öppet om detta ska inte behöva utsättas för repressalier, hat och hån, varken från meningsmotståndare eller partikamrater. Vi måste ta vittnesmålen från de utsatta på lika stort allvar som alla andra övergrepp och sluta brännmärka och tysta de kvinnor som, trots hoten från omgivningen, träder fram i ljuset och ger en röst åt alla som är utsatta för hedersförtrycket. Detta är vår förbannade skyldighet om vi vill behålla titeln som världens mest jämställda land.
Alexandra Hedborg (M)
ledamot i kommunfullmäktige i Järfälla och debattör
Dana Pourkomeylian (C)
debattör, distriktsordförande CUF Västra Götaland
Gulan Avci (L)
riksdagsledamot och ordförande för Liberala kvinnor
Maria Hind Alias (S)
ordförande för S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism
Soheila Fors (KD)
EU-Kandidat, ledamot av Kristdemokraternas Kvinnoförbunds styrelse