Socialdemokraterna har under denna valrörelse börjat låta alltmer som Moderaterna. De har på stora områden som migration, integration, kriminalitet och energi övertagit både Moderaternas problembeskrivningar och mycket av lösningarna. Båda dessa partier ser hur otryggheten har brett ut sig. Förhållandena är nu så svåra att det krävs en nationell samling. I utsatta områden är situationen för de boende olidlig. Under valrörelsen har vi sett ett stort antal skjutningar, bland annat i Malmö, Stockholm, Södertälje, Göteborg, Eskilstuna och Västerås. För varje skjutning vinner Sverigedemokraterna väljare. Det partiet såg problemen först, men dels saknar det lösningar, dels har det en belastning som försvårar dess politiska möjligheter.
Sambandet mellan kriminalitet av det slag vi nu ser och en långvarig, obegränsad och nästan helt okontrollerad invandring har erkänts av flera partier. Liberalerna, Moderaterna Kristdemokraterna och numera även Socialdemokraterna, ser alla en enorm integrationsskuld och utvecklar politik för att hantera denna.
Sover fortfarande
Däremot sover Vänstern, Miljöpartiet och Centern fortfarande. De har ingenting sett, hört eller lärt. När någon pekar på problemen vrålar Annie Lööf om bristande respekt och Märta Stenevi ylar om rasism. I dessa partiers valmaterial lyfts problemen aldrig fram. Istället domineras bilden av solskensberättelser. Det är klart att sådana också finns. Politikernas uppgift är dock att hantera problem, inte att avfärda problemen eller gömma dem i dimridåer.
De partier som ser problemen och vågar prata öppet om dem och lanserar också många idéer. I debatten lyfts tankar om språkkrav, ADHD-screening, språkkrav vid tvåårskontroller och krav på att inte mer än hälften av befolkningen i något område ska komma från utomeuropeiska länder. En del av kraven kan vara olämpliga, andra kan vara svåra att förverkliga. Tankarna är ett uttryck för frustration och desperation. I den situation som råder är man beredd att testa mycket.
Även om chanserna inte är jämlika finns det ingen i Sverige som saknar livsmöjligheter.
De partier som grävt ner huvudet i sanden pratar däremot, när de någon gång erkänner vissa problem så förklarar de dem med trångboddhet, fattigdom och segregation. Visst, det finns sådana brister och diskriminerande strukturer i det svenska samhället. Det finns emellertid inga strukturer som är så starka att de tvingar någon att råna en annan människa, att våldta eller att skjuta mot en annan människa. De flesta människor som lever under samma förhållanden gör inget av detta. Sådana beslut är alltid individens val. Det går inte att skylla på samhället. Även om chanserna inte är jämlika finns det ingen i Sverige som saknar livsmöjligheter. Den stora majoritet som drabbas av otryggheten är skötsamma.
Om kampen mot otryggheten är det stora politiska projektet för nästa mandatperiod framstår det som näraliggande att Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, som är de partier som ser problemen och vill göra något åt dem, samarbetar. Politiska partier som Vänstern, Miljöpartiet och Centern, vilka alla ju närmast betraktar hedersförtryck som ett pikant inslag i en berikande mångfald, har faktiskt ingenting att bidra med i det arbetet
Allan Stutzinsky, advokat och kommunfullmäktigekandidat för Liberalerna