Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Samhällsgemenskapen har däremot ett ansvar för alla sina medlemmar, och det är i grunden osunt att 70 procent av unga killar är missnöjda med sina sexliv, skriver debattören. Bild: Illustration, GP
Samhällsgemenskapen har däremot ett ansvar för alla sina medlemmar, och det är i grunden osunt att 70 procent av unga killar är missnöjda med sina sexliv, skriver debattören. Bild: Illustration, GP

Samhället har ansvar för ensamma killar – även incels

Det är i grunden osunt att 70 procent av unga killar är missnöjda med sina sexliv. Men incel-debatten kräver att vi tar tar oss an problemen utan skygglappar., skriver Johannes Norrman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

24/9 Incels är bara klassiska kvinnohatare

På senare tid har incelrörelsen rönt allt större uppmärksamhet i den offentliga debatten. Förra veckan sände TV4 ett reportage om ensamma unga killar i “ofrivilligt celibat”, som skribenten Alice Adler kommenterade i en debattartikel. Olyckligtvis består hennes inlägg av förenklade och tvivelaktiga resonemang, som fördunklar den övergripande problembilden.

Talande statistik

Adler förfäktar inledningsvis uppfattningen att det vore enkelt för incels att få ett “hederligt” (?) sexliv om de bara ansträngde sig. Statistiken talar emellertid starkt emot en så simpel bild. År 1996 var 47 procent av unga killar i åldern 18-24 nöjda med sina sexliv (Sex i Sverige, Bo Lewin). År 2017 hade samma siffra sjunkit till 32 procent, vilket motsvarar en minskning av tillfredsställelsen med ungefär en tredjedel (SRHR 2017, Folkhälsomyndigheten). De allra flesta unga killar upplever alltså problem med sina sexliv.

Siffrorna från 2017 är vidare från tiden innan den katastrofala globala pandemin, och restriktionerna har knappast förbättrat situationen. Majoriteten av unga killar har i dag tvärtom anledning att kväda ”Hungervisan”, som poeten Bertel Gripenberg komponerade för hundra år sedan:

Av sköna kvinnor är världen full – begärens stormvind sjunger.

Min själ är sjuk och för åtrås skull,

jag dör av törst och hunger.

Som tiggarn på ett skördefält

med handen sträckt mot brödet

jag dör, jag dör av hopplös svält

mitt ibland överflödet.

Fina dikter åsido är rötterna till det framväxande missnöjet djupa – betydligt djupare än vad Adlers tråkiga mainstream-narrativ om att “psykisk ohälsa är tabu” tar höjd för. I en kort artikel från år 2011 med rubriken “De dubbelt ratade” lyfter Bo Rothstein upp siffror som sköljer debatten i nytt ljus, och hans utläggning är värd att citera utförligt:

“För män mellan 25 och 45 och som har ett akademiskt yrke är sannolikheten för att leva i ett hushåll med barn omkring 73 procent men för män med ett LO-yrke sjunker detta till 50 procent och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna sjunker siffran till 23 procent. För kvinnor i denna åldersgrupp saknar emellertid ställning på arbetsmarknaden helt koppling till sannolikheten att leva med barn – den är konstant omkring 75 procent.”

Tiden är mogen att ompröva vår idé av jämställdhet som millimeterrättvisa, och i stället anlägga en mer holistiskt syn på könsrelationerna.

Jag och Adler är helt eniga om att det inte åligger kvinnor att ligga med incels. Samhällsgemenskapen har däremot ett ansvar för alla sina medlemmar, och det är i grunden osunt att 70 procent av unga killar är missnöjda med sina sexliv. Tiden är mogen att ompröva vår idé av jämställdhet som millimeterrättvisa, och i stället anlägga en mer holistiskt syn på könsrelationerna. En sådan nyorientering kräver dock att vi tar oss an problemen utan skygglappar.

Johannes Norrman, styrelseledamot Konservativa förbundet, svensk mästare i juridik och ersättare för SD i valnämnden i Kristianstad

LÄS MER: Incels är bara klassiska kvinnohatare

LÄS MER: Hur ska vi hjälpa de ensamma männen?

LÄS MER: Han vill att vi tar incel-männens problem på allvar