Die Wende, vändpunkten, kom den att kallas, DDR-systemets kollaps och inkorporering i den alltyska marknadsekonomin.
Det finns många som talar om vändningar också i Sverige, om än i andra former: det sägs ha tvärvänts i migrationspolitiken, många har vänt de gamla partierna och medierna ryggen, verkligheten vänder sig mot bilden av verkligheten.
Men samtidigt som ledande politiker svängt med i opinionsvindarna i migrationsfrågan finns det i det svenska systemet en inneboende tröghet som gör att faktiska förändringar fördröjs. Institutionell stabilitet och seghet brukar i huvudsak vara en demokratisk tillgång. Sedan migrationskrisen blommade ut 2015 har två saker blivit tydliga: misstron mot systemets förmåga att klara av sådant som trygghet, skola och vård har blivit både djupare och bredare, med otåliga krav på snabb förändring, samtidigt som de som verkar i systemets kärna, i myndigheter och andra institutioner, i det som ibland beskrivs som den djupa staten, har spjärnat emot.
Sådant som kan likna en tvärvändning kan mycket väl, när dammet lagt sig, visa sig ha varit en piruett. Migrationspolitiken är det område där det talats mest om förändring samtidigt som ganska lite i praktiken blivit annorlunda.
Skymtar apokalypsen
Debatten är däremot mer polariserad. Kritik beskrivs som svartmålning och positiva rapporter ses som verklighetsförfalskning. Både höger och vänster skymtar apokalypsen, antingen borta i skogsbrynet eller vid tunnelbanans ändstation. Några visioner är dock svåra att uppbringa; i stället identifieras förändring allt oftare med försämring och ansvarstagande som en bristvara.
En allmän känsla av osäkerhet har bemäktigat sig nationen. Ett av världens mest förutsägbara länder har på kort tid blivit oförutsägbart.
Det är med andra ord en stor förändring som skett. Var femte väljare, kanske fler, kommer att markera sitt uppenbara missnöje i valet i september. Men det är väljarkåren snarare än politiken som förändrats; en växande andel av den förra litar inte på den senare. Systemets företrädare tycks inte hysa samma oro för att samhällets funktioner ska fallera, men någon form av krishantering har trots allt blivit nödvändig.
Migrationslappkastet är emellertid till stora delar en myt. Antalet asylsökande är tillbaka på normala och, jämfört med andra EU-länder, höga nivåer (23 000 i år och 29 000 under 2019 enligt Migrationsverkets färska siffror), den prognostiserade anhöriginvandringen blir stor och kommunerna får nu ta över de ekonomiska och sociala kostnaderna för de senaste årens rikspolitiska beslut. Som många påpekat är regeringens tal om anpassning till EU:s miniminivå ett påhitt, dels för att någon sådan nivå inte existerar och dels för att Sverige fortsätter att ha ett generöst mottagande.
Skiftningar i mentaliteten
Förändringen hos oss, den svenska Die Wende, handlar nog i stället främst om en skiftning i mentaliteten. Människor är inte särskilt rädda för det främmande utan för det de känner till och har erfarenhet av från sin vardag. De ser hur sådant som tidigare fungerat inte längre gör det lika väl. Den samhälleliga tilliten har skadats; konflikten mellan den öppna gränsens löften och välfärdsstatens åtaganden ligger uppenbarad.
Integrationen, som det ständigt talas om och som ska lösa segregationens problem, har aldrig blivit definierad och den ter sig alltmer avlägsen när ett långvarigt omhändertagande av ett stort antal nykomlingar byggs ut utan krav på synbara resultat. Den inhemska biståndspolitiken speglar tillkortakommandena hos den utrikiska och den bäddar för samma slags cynism hos allmänheten.
Det är detta som är vändningen: nästan alla man träffar pratar om migrationens konsekvenser och de flesta säger att det måste ske en förändring.
Förhoppningsvis är det en demokratisk impuls. Den vänder sig inte – inte för tillfället, men sådant kan påverkas av besluten som fattas eller uteblir – mot dem som kommer hit utan mot att ett system med stor legitimitet inte vårdas och tas omhand. Vi befinner oss mitt i den svenska motsägelsen; å ena sidan har vi skapat världens främsta nation, å andra sidan har vi inget att yvas över. Kanske är det för att bekämpa våra tendenser till hybris som vi så beredvilligt avstår från att argumentera för just de värden, som fått väldigt många människor från andra länder att vilja flytta hit?
I senaste numret av den amerikanska vänstertidningen The Nation skriver författaren Michael Massing om hur journalistiken sällan befunnit sig längre från dem vars livsvillkor och åsikter den negligerat eller rynkat på näsan åt. Det spelar ingen roll hur många kvalificerade avslöjanden man gör om Vita husets tvivelaktiga affärer om den underliggande känslan är förakt för de vanliga medborgarnas bekymmer.
Vart Die Wende kan leda
Nog finns det skäl att också här oroa sig för vart en svensk Die Wende kan leda om cynismen får slå ut tilltron till att samhället går att styra. Det är svårt att skaka av sig intrycket att alldeles för många politiker och journalister sitter fångna i föreställningar om hur saker och ting borde vara och därför inte vill ta till sig hur de dessvärre ser ut.
Lars Åberg
journalist och författare