Hur påverkar omgivningens karaktär invånarnas beteende och hur förändrar man våra utsatta storstadsområden?
Innan den amerikanske psykologen Philip Zimbardo blev världsberömd för Stanfordexperimentet, där studenter agerade fångar och fängelsevakter, genomförde han år 1969 ett annat experiment för att studera hur omgivningens karaktär påverkar människors beteende.
Zimbardo parkerade en bil utan registreringsskylt i den ruffiga New Yorkstadsdelen Bronx. Efter tio minuter blev bilen attackerad och länsad på sitt innehåll. En annan bil parkerades på samma sätt i det fashionabla området Palo Alto i Kalifornien. Den bilen lämnades intakt i en hel vecka. Zimbardo slog då sönder en ruta på bilen. Snabbt började även innehållet i den bilen att länsas. De som gav sig på bilen i Palo Alto bestod nästan uteslutande av vita respektabla invånare. Om inte klass och social status var de avgörande faktorerna vilka mekanismer var det då som gjorde att människor kunde ge sig på en parkerad bil? Eller räckte det bara med en krossad ruta?
Broken Windows-teorin
De amerikanska kriminologerna James Q Wilson och George L Kelling utvecklade det hela i en artikel publicerad 1982. Den så kallade Broken Windows-teorin gick ut på analogin att om ett fönster i ett område krossas och inte snabbt repareras så kommer människor dra slutsatsen att de ansvariga inte bryr sig. Det i sin tur kommer att leda till fler krossade fönster.
Översatt till våra lokala förhållanden kan man resonera att om en buss eller spårvagn vandaliseras och inte snabbt återställs så kommer det att signalera otrygghet till resenärerna. Fler kommer att välja bort kollektivtrafiken. Samma signaler sänder sönderslagna busskurer, klotter, nedgångna trappuppgångar etcetera. Wilson och Kelling menade att ett antisocialt beteende som präglas av vandalisering i sin tur leder till grövre våld och brottslighet. Det hela utvecklas till en ond våldsspiral. Vidare menade Wilson och Kelling att eftersom människor reagerar på sin omgivning så måste lösningarna finnas i själva omgivningen.
Plan i tre steg
I Göteborg finns flera av de områden som polisen betecknar som särskilt utsatta. Områden som karaktäriseras av social problematik, kriminell närvaro, parallella samhällsstrukturer och hög grad av otrygghet. Den institutionella tilliten i dessa områden är låg och näringsidkare brottas med stora utmaningar att verka här. Det är ingen hemlighet att de ojämlika livsvillkor som har fått råda under lång tid gjort att staden slitits isär. Hur vänder man en utveckling av denna magnitud?
Sedan 1970-talet men framförallt på 1980-talet har konceptet BID (Business Improvement District) utvecklats i Nordamerika. Idén bakom BID bygger på att man utgå ifrån grundläggande behov som trygghet och funktionalitet hos de boende för att ändra karaktären på ett område.
I det första stadiet satsas det på renhållning, upprustning, polisär närvaro samt fungerande kommunikationer. Signalvärdet är tydligt. Området ska framkalla en känsla av normalitet. I det andra stadiet satsar man på att försköna området och på att förbättra servicen. Man anlägger en park, butiker och servicekontor. Skolorna och förskolorna är fräscha. De boende ska känna att servicen finns på nära avstånd och att utbudet är varierat. I det tredje stadiet satsas det på att skapa en identitet till området. Kanske genom en musikfestival som sätter området på kartan, men det kan också göras genom ett universitet som signalerar bildning och idéutbyte.
Pendeln svänger
När ovanstående faktorer samverkar börjar också uppfattningen om området i det övriga samhället förändras. Väletablerade näringsidkare från de centrala delarna av staden söker sig ut till området. Teater och kulturliv börjar etablera sig. Människor från de centrala stadsdelarna vill ha bostäder i området och fastighetsvärdena stiger. Vid det här laget har området genomgått en total metamorfos.
Ovanstående kanske låter som en utopi, men faktum är att områden som Bryant Park och Chelsea i New York på några få decennier genomgått denna förändring. På 80-talet var Bryant Park ett område där prostitution, narkotikahandel och våldsbrott frodades. Man undvek att vistas i området. I slutet på 80-talet började stadens ansvariga tillsammans med kommersiella aktörer att utveckla området i enlighet med BID-konceptet. I dag är Bryant Park ett av New Yorks mest dynamiska och välbesökta distrikt. Förändringen kom till stånd genom samverkan mellan staden New York, fastighets-ägarna och de lokala näringsidkarna.
Oprövat koncept i Sverige
I Sverige är BID-samverkan fortfarande ett relativt oprövat koncept. Enstaka exempel i mindre skala finns. I Göteborg har stadsplanerarna i stället investerat i stora gentrifieringssatsningar likt den i Kvillebäcken där man ryckt upp områdets historia och karaktär med rötterna och byggt något som på sikt riskerar att bli en dyr sovstad. Något som författarna Katarina Despotovic och Catharina Thörn beskriver i sin utmärkta bok Den urbana fronten (Arkitektur förlag).
För att få till stånd en reell förändring krävs att stadsplanerarna sätter sig ner med fastighetsägare och näringsidkarna i de utsatta områdena. Det är viktigt att utgå från de lokala behoven för att det inte enbart ska stanna vid kosmetiska förändringar. Men framförallt måste en förändring komma till stånd då antalet utsatta områden växer och staden riskerar att gå en mörk framtid till mötes.
Hamid Zafar
rektor, Sjumilaskolan i Biskopsgården