Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Det är oroande när media och politiker avstår från att använda resultaten från forskning om kvalitet. Det magra underlag som Reepalu ger under rubriken ”Kvalitet i välfärden – bättre upphandling och uppföljning” tyder på en bristande omvärldsbevakning, skriver Henrik Erikson och Jan Bröchner, Chalmers.

Så kan vi höja kvaliteten i välfärden

Det går att öka kvaliteten i välfärden utan att tillföra mer resurser. Beprövade modeller för utvärdering av kvaliteten kan, rätt använda, både mäta kvaliteten i verksamheten och användas för att öka den. Ilmar Reepalu har i sin välfärdsutredning försökt förstå hur kvalitet skapas, men inte dragit de rätta slutsatserna, skriver Henrik Erikson och Jan Bröchner, Chalmers tekniska högskola.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Debatten om begränsning av vinsterna har varit högljudd både innan och efter att välfärdsutredningens slutbetänkande presenterades. Låt oss nu lämna den hätska tonen och i stället prata om vad som verkligen betyder något för välfärden. Och det som Ilmar Reepalu åtminstone försöker att resonera kring: hur vi får en högre kvalitet i skola, vård och omsorg.

Kvaliteten på en tjänst är dess förmåga att tillfredsställa och helst överträffa behov och förväntningar hos dem som verksamheten är till för. Därmed är det individen som tjänsten avser som avgör om det är hög eller låg kvalitet. På ett äldreboende kan det vara så att det är angeläget för Rut att få hjälp att gå upp i vikt, medan Ingvar vill ha sociala aktiviteter men behöver mycket stöd för att hans medicinering ska bli rätt.

Hög kvalitet når man i en verksamhet genom att ha motiverade medarbetare och ledare som också gör ständiga förbättringar. Chalmersforskning om svenska verksamheter som håller mycket hög kvalitet på sina tjänster vittnar om fokuserade, systematiska och långsiktiga initiativ till att förbättra för dem som verksamheten gäller.

För att utvärdera hur bra eller dåliga leverantörer är har det utvecklats modeller som mäter kvalitetsnivån. Man granskar leverantörens ledningssystem. Modellerna fokuserar på hur man arbetar. I stället för att formulera många och detaljerade kvalitetskrav på tjänsten riktar man in sig på att bedöma leverantörens förmåga att tillhandahålla hög kvalitet över tid. Också Ilmar Reepalu har insett att arbetssätt är viktiga – men utan att dra de rätta slutsatserna.

Ett samlat grepp

SIQ, Swedish Institute for Quality (en stiftelse finansierat av staten och svenska medlemsorganisationer) har en modell och EFQM (European Foundation for Quality Management) har en annan. Här tar man ett samlat grepp om hur verksamheten arbetar och vilka resultat som uppnås. Om kvalitetsnivån visar sig vara hög, innebär det att verksamheten är bra på att tillgodose behoven hos dem som man är till för, och troligtvis kommer att vara det i framtiden. Vi vet att när modellerna används för att höja kvalitetsnivån, och på rätt sätt, får man både nöjdare medarbetare och en högre kvalitet – utan att det krävs mer resurser. Men Reepalu har inte tagit upp frågan om hur kvalitetsmodeller kan användas för att nå högre kvalitet inom välfärden.

Tyvärr ser vi i dag att upphandlare skriver förfrågningsunderlag som inte har mycket att göra med om det blir hög eller låg kvalitet på den faktiskt levererade välfärdstjänsten. Dagens upphandlingar baseras alltför ofta på detaljerade krav på tjänsterna, utan att fånga hur kvalitet egentligen skapas. Lagen om offentlig upphandling får många upphandlare att avstå från innovativa sätt att göra tjänsteköp – i stället väljer man att göra som man alltid har gjort. Svensk lagstiftning för offentlig upphandling bör reformeras så att vi får hög kvalitet på upphandlade välfärdstjänster. Faktum är att Sverige hittills har valt att översätta EU-direktiv så att vi får mer byråkrati - och lägre kvalitet - i välfärden.

Förstår inte hur kvalitet skapas

Hur kan vi säkra att tjänsteleverantörer utvecklar kvaliteten under pågående kontrakt? Uppföljningen av leverantörernas ledningssystem brukar vara svag, och myndigheterna inspekterar utan att förstå hur kvalitet skapas och säkras i verkligheten. När privata och offentliga verksamheter inom andra sektorer rör sig mot relationsbyggande, gemensam problemlösning och långsiktighet gentemot sina leverantörer, saknas detta inom välfärdssektorn. Det krävs fokus på partnerskap i stället för beröringsskräck för att uppnå hög kvalitet över tid.

Det är oroande när media och politiker avstår från att använda resultaten från forskning om kvalitet. Det magra underlag som Reepalu ger under rubriken ”Kvalitet i välfärden– bättre upphandling och uppföljning” tyder på en bristande omvärldsbevakning. Vi får hoppas på att de tunga besluten om kvalitet i välfärden hädanefter grundas på bättre kunskaper om forskning och god praxis inom området.

Henrik Erikson

docent, Centre for Healthcare Improvement (CHI)

Teknikens ekonomi och organisation

Chalmers Tekniska Högskola

Jan Bröchner

professor, Teknikens ekonomi och organisation

Chalmers Tekniska Högskola