Ingen verkar hittills ha funderat över en av grundorsakerna till varför det är så svårt för utlandsfödda att få jobb i Sverige, nämligen den stora roll som kontakter spelar i sammanhanget.
Så många som 7 av 10 av alla som får jobb i Sverige får det genom privata kontakter på arbetsmarknaden. Då utlandsfödda av naturliga skäl oftast saknar sådana kontakter, har de inte möjlighet att söka alla arbeten de skulle vara kvalificerade för. Istället är de hänvisade till att konkurrera med andra arbetssökande om den begränsade del av arbetsmarknaden som återstår.
Med en arbetsmarknad som på detta sätt till största delen är sluten för utlandsfödda är det inte konstigt att integrationen av utlandsfödda på arbetsmarknaden fungerar så dåligt som den gör.
Samtidigt menar jag att detta strukturella problem bär på en inneboende möjlighet till lösning.
Utmaningen ligger alltså i att hitta en ordning som ger fler än oss som arbetar med dessa frågor incitament att använda sina privata kontaktnät för att hjälpa till. Till detta behövs bland annat en webbaserad mötesplattform där arbetssökande och privatpersoner som vill dela med sig av sina kontakter kan mötas.
I mitt arbete som samordnare av arbetsplatsförlagd sfi har jag valt att fokusera på att hjälpa utlandsfödda att nå privata nätverk framför traditionell arbetsförmedling. Under åren har detta lett till att hundratals arbetslösa sfi-elever fått jobb. Detta genom att matchningen blivit effektivare. I de fall det passat att fullt ut använda mitt eget nätverk för någon elevs räkning har det varit så effektivt att det alltid resulterat i anställning.
I brist på lämpliga verktyg går det endast att få till sådana hundraprocentiga utfall i begränsad skala. Med statligt stöd skulle det dock kunna utvidgas så att alla utlandsfödda skulle kunna erbjudas samma hjälp.
Grundantagandet är att tillräckligt många av oss har en vän, en släkting eller en bekant med någon typ av mandat att anställa som skulle kunna passa åtminstone en av alla de utlandsfödda som idag går utan jobb – bara det fanns ett sök- och matchningsverktyg precist nog för alla att hitta rätt.
Utmaningen ligger alltså i att hitta en ordning som ger fler än oss som arbetar med dessa frågor incitament att använda sina privata kontaktnät för att hjälpa till. Till detta behövs bland annat en webbaserad mötesplattform där arbetssökande och privatpersoner som vill dela med sig av sina kontakter kan mötas. Sedan gäller det att få tillräckligt många användare för att uppnå just de stabila matchningar som eftersträvas.
Hur stor ersättning som behövs får man prova sig fram till. Utifrån egen erfarenhet kan jag dock tänka mig att en ersättning på 25 000 kronor per jobb skulle räcka. Men även om det skulle krävas det dubbla för att få detta att fungera som det är tänkt skulle det ändå bara utgöra en bråkdel av den samhälleliga kostnaden för fortsatt arbetslöshet.
Ett möjligt sätt att få till detta är att avsätta offentliga medel för att ge en ekonomisk ersättning – en finder’s fee – för förmedlade arbeten. I ett slag skulle då inte mindre än alla vänner till alla arbetsgivare som finns att engageras som potentiella arbetsförmedlare. Det vill säga de verkliga experterna i sammanhanget – inte bara på vad varje enskild arbetsgivare kan tänkas behöva i form av arbetskraft utan också på vad arbetsgivarna kan vara villiga att pröva när de tillfrågas av en vän istället för av en anonym arbetsförmedlare.
Hur stor ersättning som behövs får man prova sig fram till. Utifrån egen erfarenhet kan jag dock tänka mig att en ersättning på 25 000 kronor per jobb skulle räcka. Men även om det skulle krävas det dubbla för att få detta att fungera som det är tänkt skulle det ändå bara utgöra en bråkdel av den samhälleliga kostnaden för fortsatt arbetslöshet. Så följaktligen är det inte bara ett upplägg med stor potential att få fler utlandsfödda i jobb, utan billigt också.
Det måste förstås först säkerställas att ersättningen bara löser ut om en privat förmedlad kontakt bevisligen leder till ett jobb för en tidigare arbetslös, men det går att lösa.
Då vänskap värderas högt av de flesta, kan man därför förmoda att förmedlarna väntar med att engagera sina privata nätverk tills dess att man försäkrat sig om de arbetssökandes kvaliteter.
Sammantaget kommer upplägget att sporra till en noggrann screening när det gäller att hitta rätt arbetssökande till rätt arbetsgivare, inte bara för att skapa bästa möjlighet till anställning – och därmed också ekonomisk ersättning i slutänden – utan också för att arbetsgivarna i detta system i någon form alltid är närstående till dem som förmedlar. Då vänskap värderas högt av de flesta, kan man därför förmoda att förmedlarna väntar med att engagera sina privata nätverk tills dess att man försäkrat sig om de arbetssökandes kvaliteter. Bästa sättet att göra det är att träffas. Därför kan man också anta att en mängd människor som på grund av sociala och kulturella skillnader vanligtvis inte skulle ha något med varandra att göra plötsligt börjar ses.
Följaktligen ett målstyrt system inte bara för minskad arbetslöshet utan också för förbättrad integration. Det senare för övrigt i dubbel bemärkelse, då denna nya modell ju också har förmågan att stärka integrationen på det sätt som oftast sker med automatik när utlandsfödda får sitt första jobb.
Genom de utökade möjligheterna till såväl jobb som kontakt med svenskar som tjänsten erbjuder finns redan motiv nog för att säkra de utlandsföddas deltagande. Däremot behövs språkhjälp. Här är sfi en naturlig partner. Skulle tjänsten dessutom reserveras för sfi-elever, skulle det sannolikt öka tillströmningen till sfi överlag – vilket ju också måste anses som bra. Förbättrade svenskkunskaper är ju som bekant även det jobbfrämjande.
Återstår att ta reda på om denna idé som redan visat sig fungera i liten skala också håller i det stora formatet.
Jon Knutsson
samordnare av arbetsplatsförlagd svenska för invandrare (sfi)