Aldrig förr har världen varit så integrerad som i dag. Handel har knutit samman världsdelar, och klyftor mellan länder minskar sakta samtidigt som alltfler blir uppkopplade. Människor, i synnerhet unga, reser som aldrig förr, får nya erfarenheter, idéer och tankar. Musik, mode, maträtter och memer sprids med ljusets hastighet över hela klotet. Denna utveckling är något positivt och bör bejakas.
Dessvärre finns det krafter här i världen som både försöker undergräva denna positiva utveckling, samtidigt som de hycklande utnyttjar den i syfte att undergräva den. Av de extremistiska rörelserna är två strömningar farligare än alla andra, och utgör ett dödligt hot mot människors hälsa och frihet. Jag talar förstås om de jihadistiska rörelserna å ena sidan, och om den vita högerextremismen å andra sidan. Den senare har nyligen visat sig från sin värsta sida genom de fruktansvärda moskémassakrerna i Nya Zeeland.
Del av samma rörelse
Jag skulle vilja påstå att de där båda rörelserna, trots sina olikheter, egentligen utgör samma rörelse, trots att de hatar varandra och vill se varandra döda. De är två sidor av samma mynt – 2000-talets motsvarighet till de fascistiska och kommunistiska totalitära rörelserna.
Jag skulle vilja påstå att de där båda rörelserna, trots sina olikheter, egentligen utgör samma rörelse, trots att de hatar varandra och vill se varandra döda.
• Båda rörelserna avskyr individualism, globalisering och mångfald.
• Båda rörelserna vill förtrycka kvinnans autonomi och frihet – hennes uppgift är att föda barn.
• Båda rörelserna anser att våld är rättfärdigat för att uppnå mål.
• Båda rörelserna vill ersätta den liberala demokratin med auktoritära system styrda av karismatiska ledare.
• Båda rörelserna drivs av hat mot andra kulturer.
• Och, framförallt, båda rörelserna attraherar unga vilsna män som känner att de saknar identitet.
IS-terroristerna radikaliserades via Twitter, WhatsApp och Facebook, medan högerextrema terrorister som Brenton Tarrant radikaliserades genom 4chan och den högerextrema nätmiljön.
Liknande radikaliseringsprocess
Även i radikaliseringsprocessen finns fler likheter än skillnader. Brenton Tarrants vidriga filmning av sin slakt påminner i koreografin om ett FPS-spel, medan Daesh som en av sina slogans hade ”Let us respawn in Jannah”. Inspirationen är en perverterad form av nihilistisk ungdomskultur, med referenser till ungdomars erfarenheter och ungdomars språk.
Framförallt närs de av hat. Redan nu försöker våldsbejakande islamister utnyttja det högerextrema terrordådet i Nya Zeeland för att uppmuntra till hämndaktioner mot kristna, precis som Tarrant motiverade massakern på fredliga bedjande muslimer med bland annat terrordådet på Drottninggatan. Detta är kollektivismens perverterade logik, att se människor som grupper i stället för individer.
Dessa rörelser växer i styrka samtidigt som teknikens utveckling och klimatförändringarna utsätter samhället för press, samtidigt som de gör det svårare för oss att lösa våra verkliga problem.
Ni som läst mina tidigare artiklar vet att jag gillar att tala om lösningar. Jag tror inte det finns några lätta svar på hur vi kan bekämpa extremismen i samhället och på nätet. Vi måste få en balansgång mellan att förbättra våra verktyg för att skydda individens trygghet, samtidigt som vi måste bejaka yttrandefrihet på Internet.
Livsbejakande framtidsvisioner
Men, framför allt annat, tror jag att det bästa vaccinet mot destruktiva, apokalyptiska framtidsvisioner, är positiva, livsbejakande framtidsvisioner.
I dag, med ökande auto- matisering, osäkrare anställningar och tendenser i samhället till att aktivt vilja knuffa unga män åt sidan, är det inte förvånande att vissa blir attraherade av de enkla svar som extremisterna erbjuder
Ungdomar, och framför allt unga män, vill inte sitta passiva vid sidan av historien och se den passera förbi. De vill vara med och aktivt forma den värld som förändras varje dag. I dag, med ökande automatisering, osäkrare anställningar och tendenser i samhället till att aktivt vilja knuffa unga män åt sidan, är det inte förvånande att vissa blir attraherade av de enkla svar som extremisterna erbjuder.
Gemensam identitet
Vi måste kunna garantera individen trygghet och rum att utforska sin identitet, men det måste också finnas rum för en riktning och mening med samhället, med att organisera ungdomarna för att gemensamt bygga upp en positiv framtid – en framtid karakteriserad av kreativitet, livslust och glädje. Framförallt måste denna framtid byggas upp på en gemensam identitet, där det viktiga inte är kulturell bakgrund, utan kulturell framtid.
Vi lever ändå på 2000-talet! Låt oss bygga robotar, fusionsreaktorer, svävande bilar och utforska solsystemet! Eller göra något annat – jag vill se saker jag inte sett förr, inte Sarajevo år 1992. Vi ska drömma, skapa och bygga tillsammans, inte riva ner det som tidigare generationer med sådan möda rest upp.
Vi vill älska världen och älska framtiden. Vi vill leva.
Diana Zadius (C)
juridikstudent och ledamot i kommunfullmäktige, Uppsala