Statens grundläggande uppgift är att värna människors säkerhet. Det är en uppgift som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har försummat i snart 30 år. Genom politiska beslut från 1992 och framåt har beredskapslager med vårdplatsutrustning, förbrukningsmateriel och läkemedel avvecklats. Det riskerar att stå Sverige dyrt i en kris som coronapandemin.
Det bästa sättet att rusta Sverige för framtida kriser är dock inte att återskapa ett totalförsvar i kalla krigets anda. Under kalla kriget kunde kostnaderna för totalförsvaret bakas in i verksamhetskostnaderna för offentliga monopol i stället för särskilda utgiftsposter i statsbudgeten. Det ledde till ofantligt dyra och onödigt stora verksamheter. Det statliga verk som ansvarade för myndighetspost hade till exempel 60 000 anställda på 1980-talet. I dag får tre miljoner svenskar i stället myndighetspost via det privata företaget Kivra, som har ett 50-tal anställda. Även andra samhällsviktiga verksamheter som telekom och apotek sköts i dag bättre av privata aktörer.
De stelbenta monopolens tid är förbi och för att stå bättre förberett för nästa pandemi, konflikt, eller naturkatastrof, måste Sveriges beredskap vara anpassat för 2000-talets förutsättningar snarare än en tid som flytt. Regeringen och riksdagen borde fokusera på följande områden:
Korta föräldraledigheten
1. Krisberedskap är en statlig kärnuppgift och bör prioriteras därefter. Staten måste vara spindeln i nätet för totalförsvaret, och näringslivet måste få ersättning för att vara med och bygga upp det. Den parlamentariska Försvarsberedningen föreslog att 4,2 miljarder kronor per år skulle läggas på den civila delen av totalförsvaret i slutet av perioden 2021–2025. Det finns dock fortfarande ingen uttalad politisk överenskommelse om hur mycket civilförsvaret ska kosta. Den frågan kan regeringen inte sopa under mattan eller skjuta över på privata företag.
Staten skulle till exempel spara 12 miljarder kronor per år på att korta föräldraledigheten, som missgynnar kvinnors löneutveckling och arbetskraftsdeltagande, till tolv månader.
För att ha råd med ett civilförsvar värt namnet måste regeringen prioritera kärnuppgifter som krisberedskap framför utgifter som kostar mer än de smakar. Staten skulle till exempel spara 12 miljarder kronor per år på att korta föräldraledigheten, som missgynnar kvinnors löneutveckling och arbetskraftsdeltagande, till tolv månader. Statens ansvar att skydda sina medborgare måste gå före missriktad social ingenjörskonst.
Digitalisera vården
2. Vården måste digitaliseras på riktigt. Att digitalisera vården handlar inte bara om att ersätta besök på vårdcentralen med videomöten. Det handlar också om att anamma nya arbetssätt så att personer med lättare symtom kan få automatiserad rådgivning i mobilen för att bedriva egenvård, medan vårdpersonalen fokuserar på patienterna med störst behov.
När sjukvården måste skala upp sin verksamhet snabbt är det ohållbart att förlita sig på 90-talsteknik som fax och smittspårning via telefon och formulär. Först de senaste åren har nätläkarna drivit på vårdens digitalisering på allvar, och deras realtidsdata över sökmönster skulle vara en stor tillgång för regionernas beredskapsplanering. I dag står både tekniska och juridiska hinder i vägen för det. Dagens lapptäcke av IT-system och sekretesshinder, som gör att vårdpersonal ofta har svårt att komma åt patienters sjukdomshistorik, är föråldrade. I stället skulle det behövas IT-system i vården som kan ”tala med varandra”, bland annat ett nationellt journalsystem som inte är låst till en viss teknik. Däremot bör makten att spärra delar av journalen för vårdgivare ligga i patientens händer.
Innovationspriser
3. Utlys innovationspriser för att få fram nya antivirala läkemedel. Att börja ta fram vaccin precis efter ett sjukdomsutbrott är otillräckligt. Därför behövs nya antivirala bredspektrum-läkemedel som skulle kunna sättas in tidigt mot exempelvis ett nytt coronavirus. Problemet är att det inte är lönsamt för läkemedelsföretag att ta fram sådana läkemedel eftersom deras patent riskerar att åsidosättas under pandemier.
För att skapa starkare ekonomiska drivkrafter att ta fram nya behandlingar borde det utlysas innovationspriser på upp till en miljard dollar, något regeringen med fördel kan driva på EU-nivå. (Det är ungefär den intäktsnivå som läkemedelsföretag siktar på för sina storsäljande preparat.) Sådana pristävlingar borde anordnas även när det inte rasar någon pandemi, för att fortsätta bygga upp motståndskraft mot nya virus.
Att förbereda Sverige för nästa kris handlar dels om att staten måste prioritera beredskapen och återskapa lager, men också om att skapa helt nya förmågor. Framför allt måste sjukvården bli skalbar med digitala hjälpmedel och nya behandlingar utvecklas. Utan näringslivet och dess innovationsförmåga kommer sådant förebyggande arbete aldrig att lyckas.
Emanuel Örtengren, programansvarig välfärdsfrågor, Timbro