En googlesökning på Stefan Löfven och ordet ”oacceptabelt” ger över 60 000 träffar...
Senaste gången, som jag vet om, var när han som Sveriges statsminister efter senaste veckans mord på kvinnor, skulle bära det tunga ansvaret och försöka formulera vreden och vanmakten många känner i ord…
En kvinna med ett barn mördas mitt på ljusa dagen och statsministern orkar inte ens förnya sitt ordförråd.
Malmö i måndags, Vällingby utanför Stockholm i tisdags.
Två unga kvinnor mördas. Kanske var de inte ens måltavlor för detta dödliga våld. Kanske hade de förälskat sig i fel män.
Vad gör den politiska eliten? I Vänsterpartiet är det rövhatt på och avskedanden av den enda som utan skygglappar orkat driva kampen mot hedersvåldet.
Sveriges ledande feministiska parti sparkar alltså den enda kvinna i paritet som orkat och vågat sätta ord på en av vår tids viktigaste feministiska frågor, det hedersrelaterade våldet.
Får någon enda vettig människa ihop den ekvationen?
Låt vara att hon uttryckt sig väl drastiskt och klumpigt ibland.
Sverige är ett land som hatar människor som uttrycker sig klumpigt.
Vi avskyr de som slinter, som tar i för mycket. Vi avskedar varenda jävel som någon gång låtit pennan löpa före skallen.
Sverige 2019 skulle landsförvisat August Strindberg för länge sedan.
Samtidigt. Moderaterna jagar Hanif Bali för att han kritiserar deras tidigare utrikesminister, Carl Bildt.
Bali är inte nyansernas mästare men herregud vad jag älskar att INTE alltid hålla med honom...
Men i Sverige hatar vi människor som tycker annorlunda. Om någon av er gått på bluffen som en gång gick under parollen: ”Älska Olika” kan ni vakna upp nu.
Vem styr egentligen Sverige? Vem regerar det här landet? Vem har egentligen makten i Malmö? I Vällingby?
Är det vår statsminister? Är det den ständiga överlevaren Mikael Damberg? Är det Jonas Sjöstedt eller ens Annie Lööf?
Nej, det är fruktan som styr Malmö. Det är ovissheten och den lågfrekventa vreden som regerar delar av Sverige.
Våga se sanningen
Jag hade önskat att vår käre statsminister kunde gå fram och se alla de människor i ögonen som nu av rädsla tvekar om de ens ska gå ut genom dörren.
Jag önskar att han hade något annat att säga än ”Oacceptabelt.”
Eftersom jag är en man av ord så kan jag hjälpa statsministern.
Byt ut ordet ”oacceptabelt” och säg så här i stället:
”Hej. Jag heter Stefan och jag är statsminister.
Låt oss för några ögonblick lämna all statistik därhän. Låt oss högaktningsfullt skita i om det är fler skjutningar med dödlig utgång nu eller 1976. Låt oss sluta med ett annat av mina tidigare favoritord, käbbel.
Så här är det. Jag vet att många av er är rädda. Jag vet att den rädslan är fundamental och vedervärdig. Jag vet också att vårt offentliga samtal tystat alla seriösa försök att ta delar av den här rädslan på allvar. För det är jag och den politiska, liksom den mediala eliten, skyldig. Jag ber om ursäkt för det. Vi har behandlat sanningssägare som krigsförbrytare i det här landet.
Med det sagt.
Vi har tappat kontrollen över människors känslor inför sin egen stad. Inte överallt men på tillräckligt många ställen. I Malmö är inte jag statsminister längre. Det är rädslan som är det. Det är jag jävligt förbannad för. Men eftersom jag trots allt, genom era röster och en sjuhelvetes cirkus i höstas, är statsminister så lovar jag nu med en gång att hemvärn och värnpliktiga ska gå in och styra upp säkerheten på de gator och i de kvarter där människor känner sig otrygga.
Den här skiten måste få ett slut både nu och långsiktigt!
Jag vill också se till att vi inom fem år har 10 000 fler poliser i det här landet. Minst. Jag vill också be om ursäkt för att jag och mina företrädare på den här positionen varit fullständigt blinda för den här utvecklingen trots att det inte ens krävs ett cyklopöga (för att citera Knausgård, en av få svenska författare med hedern i behåll) för att de senaste 20 åren se den här utvecklingen. Så förlåt för allt.”
Varsågod, Stefan. Du får talet gratis.
Marcus Birro
