Om ett par månader samlas Sveriges framtid i skolbänkarna efter sommarlovet. Men många av eleverna kommer inte att få möta behöriga lärare. I grundskolan är var tredje lärare obehörig idag, i gymnasieskolan var femte. Det är siffror som borde få landets politiker att ligga sömnlösa om nätterna. Men Sverige har under lång tid tillåtit en stor andel obehöriga lärare. Det är ohållbart.
Det stora antalet obehöriga leder till en högre arbetsbelastning för de behöriga lärarna, bland annat när det gäller betygssättning. Forskningen visar dessutom på att lärares professionalism, kompetens och ledning har avgörande betydelse för utbildning av hög kvalitet.
Situationen är akut och det krävs omfattande åtgärder för att öka andelen legitimerade lärare i svensk skola.
Hälften av de tillfrågade som saknar behörighet går eller har någon gång påbörjat en lärarutbildning. Och hälften av dem har i sin tur endast en termin kvar.
I det läget väljer Skolverket, påhejade av regeringen, att lansera en ny sorts sken- utbildning riktad till obehöriga lärare. En åtgärd som riskerar att devalvera synen på läraryrket och spela de krafter som vill slopa lärarlegitimationen i händerna. Det är oansvarigt. Svaret på lärarbristen är inte kosmetiska lösningar som sänker kvaliteten på undervisningen. Svaret på lärarbristen är fler legitimerade lärare.
Samtidigt ska vi inte sticka under stol med att utmaningarna är stora. Fram till år 2031 uppskattas det totala rekryteringsbehovet till 187 000 heltidstjänster. Bara de närmaste fem åren handlar det om 77 000 heltidstjänster. För att täcka behovet krävs en årlig examination från lärarutbildningen av 15 000 lärare – nästan dubbelt så många som idag. Det innebär att var tredje student skulle behöva börja en lärarutbildning. Det är knappast realistiskt.
Långsiktigt kan lärarförsörjningen bara tryggas genom att läraryrket ges konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning. Men ett snabbt sätt att i rådande läge förbättra situationen vore att rikta insatser mot de obehöriga som redan är anställda i skolorna. Engagerade personer med erfarenhet från skolmiljön.
Lärarförbundet har i en ny rapport frågat våra medlemmar som saknar lärarexamen hur deras utbildningsbakgrund ser ut. Resultatet är slående. Hälften av de tillfrågade som saknar behörighet går eller har någon gång påbörjat en lärarutbildning. Och hälften av dem har i sin tur endast en termin kvar.
Var tredje tillfrågad anser det viktigt att kunna validera yrkeserfarenhet och nära två av tre att betald utbildning spelar en avgörande roll.
Urvalet i rapporten består av medlemmar i Lärarförbundet och det är sannolikt att de som har påbörjat en lärarutbildning i högre utsträckning är fackligt organiserade. Men även med detta i beaktande borde det handla om tusentals lärare som relativt snabbt kan bli behöriga lärare.
Vi har även frågat om deras drivkrafter för att ta steget till att bli behöriga lärare. Var tredje tillfrågad anser det viktigt att kunna validera yrkeserfarenhet och nära två av tre att betald utbildning spelar en avgörande roll. Nästan hälften anser att möjligheten till distansstudier skulle vara avgörande och var tredje svarar att deltidsstudier spelar en central roll. Var femte pekar på möjligheten att genomföra den verksamhetsförlagda delen av utbildningen (VFU) på den arbetsplats som den obehöriga är anställd på. De flesta lärarutbildningar tillåter inte det idag.
Lärarförbundet föreslår att staten satsar massivt på validering och behörighetskompletterande utbildning för de obehöriga som redan undervisar i skolorna.
Det betyder att samhället med relativt enkla medel kan få tusentals nya lärare i våra skolor på kort tid genom att rikta insatser mot dem som redan jobbar där. Och det till en betydligt lägre kostnad än att utbilda nya lärarstudenter från grunden.
Lärarförbundet föreslår att:
* Staten satsar massivt på validering och behörighetskompletterande utbildning för de obehöriga som redan undervisar i skolorna. Huvudmännen behöver stödja satsningen genom att bevilja ledighet samt erbjuda studier på betalt arbetstid.
* Det görs en nationell satsning på arbetsintegrerad utbildning för lärare och förskollärare, det vill säga att arbete som lärare sker parallellt med utbildningen. Staten behöver samordna den här typen av utbildningar och även ge finansieringsstöd.
* Den korta kompletterande pedagogiska utbildningen (KPU) utvecklas. Många obehöriga lärare omfattas inte av KPU, trots att de läst utbildningar med ämnes- innehåll. KPU behöver breddas till fler lärarprogram, till exempel mot grundlärarexamen.
* Regeringen öppnar för ämneskomplettering inom ramen för KPU. Det finns de som saknar delar av ämnesinnehållet, exempelvis ger civilingenjörsexamen ofta endast behörighet i teknikämnet.
* Januariavtalets utfästelse om en arbetsmarknadspolitisk satsning på ”utvecklingstid” särskilt inriktas mot behörighetsgivande utbildning för obehöriga lärare.
Behovet av ett nationellt grepp kring lärarbristen är skriande. Men lösningen är inte att tumma på legitimationskravet och abdikera inför den rådande situationen. Det vore direkt förödande för Sveriges ställning som kunskapsnation. Sverige måste blicka framåt.
Johanna Jaara Åstrand
ordförande Lärarförbundet