Nyligen drog utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) tillbaka propositionen om den så kallade åtgärdsgarantin eller läsa-skriva-räkna-garantin i förskoleklassen och lågstadiet. Anledning var att en majoritet i riksdagen hotade fälla propositionen. Oppositionen anser att förslaget medför en ökad arbetsbörda för lärarkåren.
Våra organisationer representerar de berörda – lärare och elever. Vi delar regeringens uppfattning om att extra stödinsatser bör garanteras de elever som behöver det. Men vi ger oppositionen rätt i sin farhåga om risken för ökad administration för lärarna.
Problemet i dag är att det saknas tid för lärare att utveckla undervisningen och att ge det extra stödet, dels tillsammans med andra lärare och dels tillsammans med speciallärare. En åtgärdsgaranti med lagkrav på stödinsatser är visserligen förpliktigande. Men, om en skolhuvudman, trots kraven, ändå inte ställer resurser till förfogande – vad gäller då? Som vi ser det behöver åtgärdsgarantin understödjas med riktade resurser. Annars riskerar bördan att rullas över på lärarna och substansen i garantin rinna ut i sanden.
Behövs en annan fördelning
Regeringen lanserade i den senaste budgeten en förstärkning av den statliga finansieringen av skolan. Med en infasning på tre år ges kommuner och fristående huvudmän sex miljarder kronor i ökat stöd. Ska åtgärdsgarantin bli en garanti värd namnet, behöver dessa resurser fördelas på ett annat sätt än vad som hittills sagts.
Orsaken är att det är stor skillnad mellan var huvudmännen har sitt huvudsakliga utbildningsuppdrag. De fristående huvudmännen har cirka 15 procent av eleverna i grundskolan, men dessa är inte jämnt fördelade över skolåren. I högstadiet handlar det om 19 procent och i förskoleklass och lågstadiet knappt elva. Att ge statsbidraget lika till huvudmännen innebär att man missar möjligheten att prioritera de tidigare skolåren.
Om bidraget ger större tyngd till yngre elever än för äldre, skulle det faktum att olika huvudmän har olika åldersfördelning av elever kompenseras. Förslagsvis skulle 3,5 miljarder kronor i den statliga satsning kunna riktas till lågstadiet, samtidigt som mellanstadiet och högstadiet skulle få dela på de återstående 2,5.
Regeringen har förvisso tillfört nya medel till skolan, men de är inte destinerade för åtgärdsgarantin. Lösningen kan ligga i att vikta om den redan initierade satsningen. Kanske kan det också vara oppositionens slutsats?
Jakob Amnér
ordförande Sveriges elevråd – Svea
Johanna Jaara Åstrand
förbundsordförande Lärarförbundet