Demokratiprotesterna i Belarus väcker lika mycket beundran som övervåldet från diktaturen väcker förakt. Samtidigt är det inte bara en enkel fråga om diktatur mot demokrati. Läget i Belarus måste snarare förstås som ytterligare ett exempel på hur Ryssland under Putin har uppträtt allt mer aggressivt och målmedvetet för att öka sitt inflytande i regionen. Övervåldet från regimen i Belarus hade aldrig kunnat äga rum om inte Putin hade gett sitt godkännande till det. Att Ryssland och Belarus nu har långtgående planer på bilda ett ”mini-Sovjetunionen”, genom en politisk och ekonomisk unionsstat, är ett oroande exempel på detta.
Sammanhållen säkerhetspolitik
Lukasjenko är ett symptom på ett större problem: EU:s oförmåga att tygla Rysslands aggressiva utrikespolitik. För att på allvar främja demokrati och mänskliga rättigheter – såväl i Europas närområde som i resten av världen – behöver EU därför utveckla en ännu mer sammanhållen utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Detta gäller inte minst sedan Donald Trump fört in USA på ett både isolationistiskt och Putinvänligt spår. Den sittande amerikanska presidentens svek mot sina kurdiska allierade blev det slutgiltiga beviset för att USA inte längre går att lita på. Även om Trump blir bortvald i höstens val är det inte längre realistiskt eller hållbart att förlita sig på USA (och därmed heller inte på NATO) som garant för fred och säkerhet. Efter att i decennier ha satt vår tilltro till det stora landet i väst måste Europeiska unionen nu börja stå på egna ben.
Viktiga steg har redan tagits mot en europeisk försvarsallians, bland annat genom PESCO, det försvarssamarbete inom EU som Sverige redan deltar i. Ska Sverige bidra till att ta ytterligare steg i rätt riktning krävs en omläggning av Sveriges hittillsvarande säkerhetspolitiska doktrin. Ska Sverige ta sitt ansvar i en allt osäkrare omvärldssituation kommer vi inte kunna stå utanför och hoppas på att andra gör jobbet åt oss. Syftet med alliansfriheten var att undvika ökade spänningarna i vårt närområde. Men Kreml har istället uppfattat den som ett bevis på svaghet och oförmåga att markera mot Rysslands allt mer aggressiva politik.
Ska Sverige ta sitt ansvar i en allt osäkrare omvärldssituation kommer vi inte kunna stå utanför och hoppas på att andra gör jobbet åt oss
Det ryska inflytandet har bäring även på energipolitiken. I november 2018 publicerade Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) rapporten ”The Geopolitics of Russian Energy”. I den konstaterar forskaren Niklas H. Rossbach att inkomsterna från exporten av gas är avgörande för Putins möjligheter till fortsatt militär upprustning. Han beskriver även hur landet använder energiexporten som ett instrument för att sätta press på grannländer och öka sitt geopolitiska inflytande. Samtidigt märks nu en ökad oro hos Putinregimen själva att försök till sådant maktspel kan slå tillbaka. Nervositeten var påtaglig när företrädare från Moskva uppmanade Tysklands regering att inte blanda ihop det rysk-tyska gasledningsprojektet Nordstream 2 med förgiftningen av den ryska oppositionsledaren Navalnyj. Ändå är det precis det som Tyskland bör göra: avbryta Nordstream. Att göra Tyskland och resten av EU oberoende av rysk gas och andra fossila bränslen är således inte bara en klimatfråga, utan också i högsta grad en fråga om säkerhetspolitik.
Krävs mer
Trots hot om repressalier fortsätter hundratusentals belaruser att protestera mot Lukasjenkos auktoritära regim. Men för att på allvar stävja Putins inflytande i Belarus krävs mer än hårda hot om sanktioner. Då behövs ett starkt och enat EU, uppbackat av en europeisk försvarsallians. Att delta i det arbetet ligger i allra högsta grad i Sveriges egenintresse.
Daniel Färm, verksamhetschef, Tankesmedjan Tiden
Martin Rynoson, biträdande analyschef, Tankesmedjan Tiden
Elsa Alm, redaktör, Tankesmedjan Tiden