Distinktionen mellan makt och ansvar är viktig för att förstå hur makthavare har hanterat Corona-pandemin. Om makt är förmåga att göra något så är ansvar skyldigheten att det blir gjort. I de bästa av världar sammanfaller makt och ansvar men under Corona-krisen har det inte alltid varit så. De som har haft makt att påverka smittspridningen har ibland skjutit ifrån sig delar av ansvaret.
Detta har varit påtagligt i Ryssland där forskaren Maria Snegovaya har påpekat att den ryske presidenten Vladimir Putin har delegerat det formella ansvaret för pandemihanteringen till landets regionala guvernörer, samtidigt som han har bibehållit mycket av den beslutsfattande makten. I praktiken har det inneburit att regionerna får bära hundhuvudet om krisen blir okontrollerad medan Putin bevarar sin maktställning.
På samma sätt har Kinas högste ledare Xi Jinping växlat från att inledningsvis undvika att ta ansvar för smitthanteringen till att låta sig hyllas som den som tillsåg att smittan hejdades när regeringens åtgärder föll väl ut.
Att försöka särkoppla makt från ansvar är utmärkande för auktoritära ledare. Dessa kan ofta tillskriva andra skulden för egna misslyckanden och åta sig äran för andras prestationer. I demokratier med en granskande media är det svårare för makthavare att otillbörligt överlåta ansvaret till andra
Regeringen har hållit låg profil
Men under Corona-krisen har mycket ställts på ända. I Sverige har politiska beslutsfattare och myndighetsföreträdare på olika sätt frånsvurit sig ansvar för delar av pandemihanteringen. Tydligast har detta gällt regeringen som åberopande Sveriges tradition av myndighetsstyre har hållit en låg profil och inriktat sig på att hantera pandemins ekonomiska konsekvenser. Statsminister Stefan Löfven har stundtals dykt upp i TV-rutan och uppmanat oss medborgare att ta vårt ansvar. Men som strategisk kommunikatör, samlande kraft och högsta auktoritet har det politiska ledarskapet varit smärtsamt frånvarande.
Även Folkhälsomyndigheten har tvått sina händer. I efterhand har det visat sig att flera av dess prognoser och rekommendationer har grundat sig i felbedömningar, vissa av dem kraftiga. Bland annat tonade den tidigt ned risken för att Corona-viruset skulle spridas i Sverige och avstod från att rekommendera att de så kallade Italienresenärerna skulle isolera sig efter hemkomsten till Sverige. Under lång tid hävdade den att smittan inte spreds asymtomatiskt trots ett växande antal rapporter om att så var fallet.
I efterhand har det visat sig att flera av dess prognoser och rekommendationer har grundat sig i felbedömningar, vissa av dem kraftiga.
Enligt andra epidemiologer, virologer och infektionsforskare har flera av dessa felbedömningar bidragit till Sveriges höga dödlighet. I dag har Sverige många gånger fler döda i Covid-19 än våra grannländer.
Folkhälsomyndigheten har utformat den svenska Corona-strategin och är därmed ytterst ansvarig för smittarbetet i Sverige.
Men statsepidemiolog Anders Tegnell avvisar att myndighetens strategi skulle ha orsakat den höga dödligheten. I en intervju sa han:
”I stort sett har vi åstadkommit det vi ville göra…Vad som inte har gått så bra är vår dödlighet, och det är till stor del – jag menar, det är delvis på grund av vår strategi men inte särskilt mycket. Det är framförallt på grund av att våra äldreboenden inte har kunnat hålla smittan ute.”
Smittan letar sig in via anställda
Att den höga svenska dödligheten beror på att smittan har spridits på äldreboenden förklarar föga. Som tidigare statsepidemiolog Annika Linde har påpekat innebär en högre smittspridning i samhället också en högre risk för att smittan letar sig in på boenden via anställda. Att våra grannländer stängde ned sina samhällen har lett till en lägre risk där för smittspridning bland sårbara grupper.
Tegnell har skjutit ifrån sig ansvaret även i andra sammanhang. I SvT har han sagt att ”det var många aktörer som borde ha gjort mer för att förbättra smittskyddet” i äldrevården.
Men ett spritt ansvar är lika med inget ansvar. Att många aktörer misslyckades med att följa strategin väcker frågor om hur väl strategin var anpassad till förutsättningarna som förelåg. Tegnell borde fundera på varför en strategi lanserades som andra inte klarade av att följa.
Det är nedslående att regeringen och Folkhälsomyndigheten tvår sina händer i en tid när Sverige är drabbat av den värsta smittspridningen på hundra år.
Ditt och mitt ansvar
Finns det då någon i Sverige som tilldelas ansvar? Ja, ansvaret för att minska smittan läggs på dig och mig, oss medborgare. Myndigheterna och politikerna uppmanar oss att tvätta våra händer, känna efter noga om vi har symptom, stanna hemma om vi har småhosta och se till att vi håller våra barn hemma på helgdagar. De avstår från att införa skarpa åtgärder mot smittspridningen men understryker att det är ditt och mitt ansvar att skydda andra. Det vill säga, det är våra dagliga och frivilliga beslut som avgör om våra äldre, sjuka och friska grannar och familjemedlemmar utsätts för risken att insjukna och dö. Det är du och jag som axlas med det avgrundsdjupa ansvaret som det innebär att värna andra människors liv – ett ansvar som statsmakten frånsvär sig genom att säga att den icke mer kan göra.
Markus Balázs Göransson, Fil. dr. i internationell politik