Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Riksrevisorerna Susanne Ackum, Margareta Åberg och Ulf Bengtsson.

Rothstein ger en felaktig bild av Riksrevisionens uppdrag

Riksrevisionen ska enligt lag bedriva effektivitetsrevision. Bo Rothstein redogör inte för vad lagen säger att Riksrevisionen ska göra och ger en felaktig bild av vad Riksrevisionens effektivitetsrevision syftar till, skriver Robert Boije, chefsekonom vid Riksrevisionen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Robert Boije
Robert Boije

Replik

Riksrevisionen, 14/8

Rothstein redogör inte

I ett inlägg på GP Debatt den 14 augusti menar professor Bo Rothstein att Riksrevisionens ”nya” fokus på effektivitetsrevision ” … som sätter ekonomisk effektivitet före grundlagens principer om likabehandling och opartiskhet är en för landets såväl ekonomiska som sociala välstånd skadlig verksamhet.” Det är bra att en debatt förs om Riksrevisionens viktiga uppdrag, men Rothsteins beskrivning av vad Riksrevisionen enligt lag ska göra och vad vår effektivitetsrevision syftar till är felaktig.

Riksrevisionens effektivitetsrevision är reglerad i en särskild revisionslag. Enligt denna lag ska effektivitetsrevisionen huvudsakligen inriktas på granskning av hushållning, resursutnyttjande, måluppfyllelse och samhällsnytta. Riksrevisionen får också lämna förslag om alternativa insatser för att nå avsedda resultat.

Den omorganisation som gjorts på Riksrevisionen under det senaste året har bland annat haft till syfte att stärka metod- och sakkunskapen inom vissa delar av den effektivitetsrevision som Riksrevisionen gjort ända sedan 2003. Det gäller framförallt vår förmåga att göra kvantitativa analyser. Detta för att vi bättre ska kunna bedöma effekten av olika statliga insatser.

Ger en felaktig bild

Rothstein skriver att om effektivitet vore den enda ledstjärnan för offentliga verksamheter så skulle exempelvis Arbetsförmedlingen enbart ägna sig åt att stödja dem med mycket goda utsikter att få jobb. I några andra exempel skriver han att rektorerna enbart skulle sträva efter att locka till sig elever genom att ge högre betyg än de förtjänar, att vårdcentralerna i så fall borde göra sig av med alla svårbehandlade patienter och att polisen enbart skulle ägna sig åt att anhålla lättfunna brottslingar. Det är beklagligt att Rothstein med den här typen av exempel sprider en felaktig bild av vad effektivitetsrevisionen på Riksrevisionen faktiskt syftar till.

Låt mig utgå från Rothsteins första exempel för att exemplifiera hur Riksrevisionen istället ser på effektivitetsrevision. För att få in personer som varit arbetslösa länge på arbetsmarknaden har både nuvarande regering och tidigare regeringar vidtagit olika åtgärder. Effektivitetsrevision handlar bland annat om att bedöma om en viss åtgärd är kostnadseffektiv sett till målet, i det här exemplet att hjälpa långtidsarbetslösa att komma in på arbetsmarknaden.

En politisk bedömningsfråga

Det finns exempel på politiska åtgärder som syftat till att minska arbetslösheten som har kostat över en miljon kronor per ”skapat” jobb. Om det är rimligt eller inte är en politisk bedömningsfråga. Men om det finns alternativa åtgärder som är billigare och leder till samma eller bättre måluppfyllelse för en viss grupp arbetslösa är sådana åtgärder givetvis att föredra ut ett samhällsekonomiskt perspektiv. Självklart kan olika åtgärder behöva vidtas för olika kategorier arbetslösa och därför tillåtas kosta olika mycket.

Vår effektivitetsrevision handlar dock inte bara om den här typen av mer ekonomiska kvantitativa effektbedömningar. Den är betydligt bredare än så och myndighetens avdelning för effektivitetsrevision har nästan lika många statsvetare som ekonomer. Exempel på pågående granskningar med mer statsvetenskaplig inriktning är näringspolitiken och dess förvaltning, styrningen av vården, och förvaltningen av EU-medel.

Det är detta Riksrevisionens effektivitetsrevision handlar om och som vi utgår från att Sveriges medborgare och riksdagen tycker är en central verksamhet på Riksrevisionen – en verksamhet som dessutom är lagfäst.

Robert Boije

chefsekonom, Riksrevisionen