För några år sedan började en ny kollega på skolan. Han var idrottslärare och när han såg vår stora idrottshall i anslutning till skolbyggnaden fick han tårar i ögonen av lycka. Här fanns allt han behövde för att bedriva sin undervisning, till skillnad från när han jobbade på koncernskolan året innan. Där hade han tvingats boka externa hallar och släpa fotbollar, badmintonracketar och elever mellan byggnaderna.
Det är naturligtvis en barock situation att en idrottslärare tvingas åka buss mellan olika lokaler på sin egen planeringstid och därtill släpa med sig idrottsredskap fram och tillbaka för att kunna bedriva fullgod undervisning. Men så har det kommit att bli i den målstyrda skolans värld. Vad en skola är har mer och mer börjat luckras upp.
Låter bra
Sedan mitten av 1990-talet har vi i Sverige just en målstyrd skola. Det innebär att staten ställer upp mål som huvudmän, skolledare och lärare sedan ska leva upp till. Tidigare styrdes skolan genom detaljerade regler men sedan 30 år tillbaka får alltså alla skolor i landet försöka nå målen på sitt alldeles unika sätt. Tanken var att främja kreativiteten ute på skolorna, effektivisera och ge utrymme för större frihet och mer kvalitet. Och det låter ju bra.
Men så blev det inte.
För när fluffiga, svårmätbara målsättningar kombineras med en nästan helt frisläppt skolmarknad kan konceptet ”skola” komma att betyda precis vad som helst: Undervisning i cykelkällare, skolor utan skolgårdar, ”teoretisk träslöjd”, paddor i stället för speciallärare och NO-undervisning utan laborationssal. Svensk skola befinner sig i laglöst land.
De mål som på pappret går ut på att ge lärare och rektorer pedagogisk frihet har i praktiken gjort det möjligt för huvudmännen att skära i sina kostnader. Och det här gäller – för tydlighetens skull – såväl kommuner med ansträngd budget som vinstsugna bolagsskoleägare.
De mål som på pappret går ut på att ge lärare och rektorer pedagogisk frihet har i praktiken gjort det möjligt för huvudmännen att skära i sina kostnader.
Effekten av målstyrningen har blivit att antalet elever i skolklasserna ökar, lärartjänsterna proppas fullare och fullare och dyr resurspersonal ersätts med digitala enheter. Många skolbarn får inte ens läromedel längre.
Som lösning på skolmarknadens och avregleringens skadliga bieffekter anför politiker ofta ”ökade kvalitetskrav” och ännu mer kontroll. Men kontroll av vad? Av en ökande mängd ”hålla-ryggen fri-dokumentation”? Det låter inte särskilt effektivt eller betryggande.
Sätt upp minimikrav
Om politikerna vill skydda det fria skolvalet och slippa avveckla sin högt värderade marknadsskola, är det faktiskt hög tid för dem att gemensamt sätta upp ett antal minimikrav för vad en skola ska vara. Helt enkelt – reglera!
– Maxantal barn per förskollärare.
– Maxantal elever per klass i grundskolan och på gymnasiet.
– Maxantal undervisningstimmar för en heltidstjänst som lärare.
– Lagstadgad planeringstid kopplad till varje undervisningstimme lärare har i sin tjänst.
– Läroböcker till alla elever i alla skolämnen.
Det är bara att reglera. I ärlighetens namn är det här saker alla skolor, lärare och elever behöver. Det handlar inte om pedagogisk frihet utan om en garanterad standard.
Nog borde väl våra kvalitetsvurmande politiker kunna enas om att lärare ska ha en viss mängd planeringstid till varje lektion, att en skola ska ha ändamålsenliga lokaler för sin verksamhet och att lärare ska ha ändamålsenligt material, verktyg och redskap för det som ska undervisas om?
Varsågod och reglera.
Säkra kvaliteten
Aula, skolmatsal, laborationssal, bemannat skolbibliotek, skolgård, klassrumsstorlek, speciallärare, skolsyster, studie- och yrkesvägledare – allt detta anpassat efter skolans storlek och antal lärare och elever. Det går att fastställa en minimisiffra för det här, om man vill säkra kvaliteten.
Det är bara att reglera.
Sedan kan våra kära skolinspektörer åka ut och kontrollera att skolorna lever upp till kraven i stället för att som idag åka ut och kontrollera om dokumenten är i ordning.
Om vi noga reglerar vad en skola är och lika noga följer upp och kontrollerar att skolorna följer dessa miniminivåer vad gäller infrastruktur, tjänster och klasstorlekar kommer avarterna försvinna på den skolmarknad som politiker och näringsliv med näbbar och klor kämpar för att bevara.
Tjusiga dokument
Vi måste helt enkelt börja styra upp alla skolor – både fristående och kommunala – och lämna de abstrakta, odefinierbara mål som enkelt kan rundas genom billiga, obehöriga lärare i stället för legitimerade, gymkort i stället för idrottshall, matkuponger på Donken i stället för skolmatsal, paddor i stället för läromedel och tjusiga dokument om ”extra anpassningar” i stället för speciallärare.
Det här borde alla politiska partier kunna enas om, i synnerhet de som ivrigt värnar om skolvalet och en skolmarknad med konkurrens på lika villkor.
Filippa Mannerheim, lärare