Jan Arell, tidigare reporter på Göteborgs Postens utrikesredaktion
Jan Arell, tidigare reporter på Göteborgs Postens utrikesredaktion

Regimen i Nordkorea är kusligt konsekvent

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

    <strong>Jan Arell,</strong>tidigare reporter på Göteborgs Postens utrikesredaktion
Jan Arell,tidigare reporter på Göteborgs Postens utrikesredaktion

Den nordkoreanska regimen beskrivs ofta som nyckfull, irrationell eller oförutsägbar. Men studerar man dess agerande närmare finner man att det tvärtom styrs av en absurd men strikt logik. Regimens syfte är att bevara sin egen ställning och sina privilegier. Medan befolkningen drabbas av återkommande svältkatastrofer och ett politiskt förtryck utan motstycke satsar ledarna landets alla tillgång på att bygga upp den militära styrkan, numera med kärnvapen.

Det är därför som propagandan hävdar att landet ständigt vinner segrar över sina fiender, samtidigt som Nordkorea ända sedan 1950-talet i vilket ögonblick som helst påstås kunna bli attackerat av USA och Sydkorea.

Ja, för fyra år sedan vann Nordkorea till och med ett krig. Visste ni det?

ANNONS

Den krisen inleddes med ett nordkoreanskt kärnvapenprov i februari 2013.

Omvärldens protester och upptrappade sanktioner, lika verkningslösa som alltid, gav den då färske ledaren Kim Jong-Un tillfälle att visa musklerna.

Den officiella nyhetsbyrån KCNA rapporterade om ett stundande anfall mot USA, ”på torsdag eller fredag”. De nordkoreanska propagandaorganen producerade närmast löjligt usla filmer, där animerade raketer fick amerikanska storstäder att brinna.

Men som alltid var propagandan riktad mot nordkoreanerna. Med det påstådda krigshotet som förevändning mobiliserades befolkningen inklusive 13 miljoner reservister.

I flera månader stod produktionen i landets lätta industrier stilla; de enda fabriker som drevs vidare arbetade åt militären. Och eftersom industrin i Nordkorea i hög grad är självförsörjande innebar produktionsstoppet att de anställda blev utan mat.

Samtidigt sände den statliga radion ut larm efter larm om amerikanska bombanfall. Befolkningen tvingades att i veckor vistas i smutsiga, kalla tunnlar och skyddsrum. Under tiden använde regimen spänningen som motivering för att starta om ett plutoniumproducerande kärnkraftverk, som hade stängts 2007 i utbyte mot omfattande bistånd från Sydkorea och Japan. Först i maj 2013 förklarade regimen att fienden slagits tillbaka och att den militära segern var vunnen. Befolkningen kunde återgå till att slita för brödfödan.

Allehanda påstådda brott

Det fanns en grupp nordkoreaner som inte omfattades av denna mobilisering av landets 25 miljoner invånare – de politiska fångarna, som enligt olika uppskattningar är mellan 100 000 och 200 000 till antalet, plus deras familjer.

ANNONS

De sitter fängslade för allehanda påstådda brott. Några har haft tillgång till en förbjuden mobiltelefon eller lyssnat på sydkoreansk radio, andra grät inte förtvivlat nog när förre diktatorn Kim Jong-Il dog, åter andra har inte visat tillräcklig entusiasm under det obetalda tvångsarbete som befolkningen ständigt tvingas till på sin fritid. Det finns också de som föds, lever och dör i arbetslägren.

Enligt den nordkoreanska ideologin tar det minst tre generationer att utrota de påstått ärftliga egenskaper som gör en människa till en förrädare. Dina blodsband avgör om du får studera och om du får tillräckligt med mat för att överleva.

I slutet av 1950-talet beslutade Nordkoreas grundare Kim Il-Sung, farfar till den nuvarande ledaren Kim Jong-Un, alla invånare skulle klassificeras utifrån sin politiska pålitlighet.

Det var inte bara de enskilda individerna som granskades. Myndigheterna tog reda på vad ens farfar var för någon, om en kusin antytt något regimkritiskt eller om din svärmors syster gjort något annat misstänkt.

Smutsigt blod

En flykting från Nordkorea berättade för en del år sedan för journalisten Bradley Martin att ”min svärfars svärfar var kristen predikant, min svärfars mamma hade flytt till Sydkorea under kriget, min svärfars pappa ägde jord – så jag stod under uppsikt”.

ANNONS

Har du en fläck på stamtavlan går den inte att tvätta bort. Att ha smutsigt blod – ja, det heter faktiskt så – är avgörande för ditt livsöde. Vad får du för arbete? Var får du bo?

Även det omvända råder. Ättlingarna till dem som kämpade i befrielsekriget under den japanska ockupationen 1911-45, och som överlevde kommande decenniers utrensningar, utgör eliten. Och det är också en förklaring till att makten har ärvts inom familjen Kim. För vilka nordkoreaner kan väl ha renare blod än den store Kim Il-Sungs ättlingar?

Allt detta, liksom förbudet att ta emot information från utlandet, syftar till att bevara de styrandes privilegier. I statsapparaten finns avdelningar vars enda uppgift är att importera lyxprodukter åt ledningen – förre ledaren Kim Jong-Il var länge konjaktillverkaren Hennessys största kund. Slogans om socialism och självförsörjning är bara dimridåer för att dölja detta.

Därav följer lögner om Kim-familjens härkomst. Hade reglerna om arvsynd gällt den härskande familjen skulle även den ha fått erfarenhet av fånglägren. Kim Il-Sungs släkt var både aktivt kristen och jordägande, familjen är därför av ”smutsigt blod”. Sonen Kim Jong-Il föddes inte, vilket påstås, i ett nordkoreanskt gerillaläger vid en helig bergstopp utan på en sovjetisk militärbas i Sibirien. Och varför var sonsonen Kim Jong-Uns existens en statshemlighet fram till ett år innan han 2011 ärvde makten av sin far?

ANNONS

Det som gör den pågående krisen allvarligare än många tidigare beror på två faktorer.

* Nordkoreas militära styrka har ökat. Landets konventionella vapen är visserligen gammalmodiga men Nordkorea har nu både långdistansrobotar och kärnvapen. Snart kan de kombineras.

* Samtidigt är USA:s president Donald Trump just vad Kim Jong-Un inte är – nyckfull, irrationell och oförutsägbar.

Och som Rysslands president Vladimir Putin sade häromåret: Blir det krig mellan Nordkorea och USA kommer kärnkraftkatastrofen i Tjernobyl att framstå som en barnsaga.

Jan Arell

tidigare reporter på Göteborgs Postens utrikesredaktion

ANNONS