Replik
Västsahara, 11/5
Utrikesminister Margot Wallström (S) skriver på GP Debatt att FN gör skillnad i den segslitna konflikten i Västsahara. Av de 42 år som Marockos ockupation av Västsahara pågått, har FN haft frågan på sitt bord i 26 år. Marockos ockupation har snarare hårdnat och FN svarar med en tandlös resolution som jämställer ockuperad och ockupant. Av Wallströms artikel framgår att Sveriges och FN:s ambitioner är förfärande låga och att västsaharierna kommer få vänta länge på det självbestämmande som de har rätt till.
Wallström och regeringen har, sedan de förra året tillkännagav att de i strid med riksdagsbeslut och kongressbeslut avstår från att erkänna Västsahara, mött skarp kritik för att de gett efter för påtryckningar från Marocko och svikit västsaharierna. Nu väljer Wallström att beskriva FN:s och Sveriges arbete med frågan som en framgång och att ett genombrott nåtts. Det är en märklig beskrivning av verkligheten.
Likställs med ockupanterna
Wallström argumenterar för att förutsättningarna för en återupptagen politisk process är bättre än på mycket länge, då säkerhetsrådets resolution som antogs den 28 april har fokus på en politisk lösning, parterna har dragit sig tillbaka från buffertzonen och FN-insatsens fulla funktionalitet har återställts. Problemet är att det går att läsa hela resolutionen utan att förstå att det handlar om ett land som i strid med internationell rätt ockuperat ett annat land i över 40 år. Ockuperad och ockupant beskrivs som två jämbördiga parter, på vilka samma krav ställs som om de har samma ansvar för en lösning.
Vidare framhärdar resolutionen att målet är att nå en ömsesidigt accepterad lösning. För tre år sedan uttalande Marockos kung Mohammed VI att han aldrig kommer acceptera ett självständigt Västsahara. Han har därmed stängt dörren för västsahariernas självbestämmande och en ömsesidigt accepterad lösning.
Detta vet så klart säkerhetsrådet, regeringen och Wallström. Marocko kommer inte ge upp Västsahara med mindre än att det sätts stark politisk press utifrån. Ett svenskt erkännande hade kunnat vara den pressen. En urvattnad FN-resolution som stjälper över halva ansvaret på offren är däremot inte lösningen.
Status quo ingen framgång
Wallström beskriver tillbakadragandet av båda parterna från buffertzonen och att FN-styrkan Minurso nu återigen är fullt bemannad som framgångar. Marocko bröt vapenvilan när de gick in den buffertzon som skiljer parterna åt. Den västsahariska exilregimen svarade. Sveriges regering och FN ser återgången till status quo som en framgång.
Marocko kastade ut delar av Minurso som ett svar på att FN:s förre generalsekreterare kallade Marockos ockupation för just ockupation. Först efter att han bad om ursäkt var Minursos personal välkomna tillbaka. Marockos kontroll över FN borde vara besvärande för säkerhetsrådet och Sverige. I stället applåderar återigen Wallström status quo.
Vad säkerhetsrådet och Sverige hade kunnat göra är att låta Minursos mandat utökas till att övervaka mänskliga rättigheter i det ockuperade Västsahara. Det hade varit att ta ett steg framåt. Minurso är i dag den enda FN-styrkan i världen som saknar mandat att övervaka mänskliga rättigheter, och Marockos allierade i säkerhetsrådet har effektivt sett till att det fortsätter vara så. Sveriges regering accepterar.
Enda ljusglimten
Att Sverige tryckt på för att resolutionen ska understryka vikten av att kvinnor inkluderas i de politiska processerna är den enda ljusglimten i den här historien.
Marocko måste vara mer än nöjda med att FN och Sverige gläds över att status quo, det vill säga en brutal ockupation, upprätthålls. För det innebär att den kan fortgå. Under tiden fortsätter kränkningarna av västsahariernas rätt till självbestämmande och av deras mänskliga rättigheter. Att Wallström beskriver resolutionen som ett genombrott säger något om hennes ambitionsnivå i Västsaharafrågan.
Jaime Gomez (FI)
utrikespolitisk talesperson, Feministiskt initiativ