”Makten till varje pris” har blivit ett vanligt slagord på högersidan i politiken. Tendensen, hos allt från proffstyckare till näringslivsprofiler, finns på samtliga politiska nivåer. På riksplanet är kravet att Alliansen ska ta makten med aktivt stöd från SD. I Göteborg är kravet att Alliansen ska ta makten genom en kompromissuppgörelse med Demokraterna och någon form av stöd från SD.
För Göteborgs del behöver väljarna ha klart för sig hur problematiska sådana slagord kan vara. Makten lockar. Men en ansvarsfull politiker kan inte låta makthungern trumfa förnuftet. De egna maktambitionerna får aldrig gå före stadens bästa.
Det är positivt att Axel Josefson är den som tar över som gruppledare för M. Han är en påläst person som glasklart stått upp för Västlänken och Västsvenska paketet. Han har pekat på de enorma kostnader, till ingen nytta, som skulle vara förknippade med att försöka bryta avtal och avbryta byggprocesser. Han har också klargjort att det aldrig kan vara något alternativ att ta bort Haga-stationen. En sådan manöver skulle, om den ens vore möjlig att genomföra i vad som skulle bli ett nytt projekt, ge en försening på ett stort antal år och jättelika merkostnader.
Josefsson vet hur skadligt det även mer generellt skulle bli om Göteborgs Stad började slira i sina åtaganden. Om staden uppfattades som en aktör som inte håller löften – vilket ett försök att stoppa eller skadeskjuta Västlänken oundvikligen skulle leda till – skulle omvärldens förtroende raseras.
De senaste årens betydande framgångar för Göteborg – i termer av bl a hög tillväxt, ökad export, blomstrande besöksnäring, höjd sysselsättning och minskad arbetslöshet – har till stor del skett tack vare att många företag, organisationer och individer valt att satsa rejält i en stad med starka utvecklingsplaner. På basis av bl a Västsvenska paketet, Sverigeförhandlingen och Älvstadenprojektet har det skapats en riktigt positiv framtidsbild. Om staden skulle bli en avtalsbrytande rättshaverist i en helt avgörande del av detta utvecklingsarbete, såsom Västlänken, skulle trovärdigheten urholkas. Massor av aktörer, inklusive staten, skulle välja att i stället satsa någon annanstans. Om Göteborg inte klarar genomföra en påbörjad och helt avgörande infrastrukturinvestering – vad klarar staden då att göra? Vilka andra planer ska skrotas? Frågetecknen skulle bli svåra. Haveriststämpeln skulle sitta hårt.
I fredags lämnade Demokraterna – permanent eller i ett drastiskt spel – inledande förhandlingar efter det att Josefson med Allianskollegor, mycket konsekvent, sagt nej till att röra Västlänken. Det är nu väldigt viktigt att Alliansen, trots stök och press, håller i den linjen. Skulle de backa och sälja sig till Demokraterna för att – med hjälp av SD – försöka sy ihop en storkoalition vore det en usel lösning. Ett sådant ”makten till varje pris”-utfall skulle definitivt inte vara för stadens bästa.
Och om Josefson inte skulle klara att stå emot hoppas jag att övriga Allianspartier har vett nog att säga nej. M är ett sargat parti som tappat nationellt och störtdykt lokalt. Om de skulle pressas att ”till varje pris” inleda en dåligt-självförtroende-relation med Demokraterna borde resten av Alliansen ha klarsyn och kraft att välja en annan väg.
Särskilt intressant för övriga Allianspartier är att en sådan väg, i form av en blocköverskridande koalition, skulle vara riktigt attraktiv. Med rätt upplägg skulle den säkra både att utvecklingsarbetet drivs vidare med full kraft och att såväl Demokraterna som SD ställs vid sidan av. Detta vore ett klart bättre sätt att styra Göteborg.
Så låt inte makthungern förleda. Förstör inte förtroendet för staden. ”Makten till varje pris”-pamfletterna har ingenting med Göteborgs bästa att göra.
Ann-Sofie Hermansson (S)
kommunstyrelsens ordförande