Det kallas intrauterin fosterdöd på läkarspråk. Varje år dör omkring 440 svenska barn i sin mammas mage före förlossningen. Det är fyra barn per tusen födda, och betydligt fler än de 30 barn per år som dör i plötslig spädbarnsdöd. De som räknas in i statistiken är födda efter 22:a graviditetsveckan, men en majoritet av de som somnar in i livmodern dör sent i graviditeten och många så sent att de räknas som fullgångna.
I januari 2005 väntade jag mitt första barn. Som så många andra i samma situation sökte jag på nätet efter information och hamnade på ett av få gravidforum som fanns vid den tiden. Jag landade i något som sedan fyllt mig med fasa varje gång jag varit gravid. En kvinna som tvingats föda fram sitt döda barn i vecka 42 översköljde i princip varje tråd i forumet med sin ångest och sorg. Det gick inte att komma undan.
För mig och för många andra gravida kom det som en chock att fullgångna till synes friska barn kan dö i magen. Vi hade samtliga fått uppfattningen om att man kunde känna sig trygg när man tagit sig förbi vecka 12 och dessutom sett hjärtat slå på ultraljud. Men det är ett faktum.
Flera faktorer påverkar
Det finns en rad faktorer som ökar risken för att bebisen skall dö innan den hunnit födas. Saker som substansmissbruk, grav övervikt, sjuklighet hos mamman, flerbarnsbörd, missbildningar på moderkaka och/eller navelsträng och mammans ålder. Saker som man som enskild antingen kan kontrollera genom att inte röka, inte dricka alkohol och försöka leva sunt i övrigt, eller som man inte kan påverka alls. Sen finns det ytterligare en situation där man som blivande förälder – om inte förlossningen sätter i gång på utsatt tid – är helt utlämnad åt sjukvården. Det handlar om överburenhet, en allvarlig riskfaktor som är välbelagd inom forskningen.
Risken för att bebisen skall dö i magen ökar för varje vecka i sen graviditet. Moderkakan har ett bäst före-datum och sedan försämras dess funktion. I Sverige räknas visserligen inte en graviditet som överburen förrän man gått två veckor över tiden. Men dödligheten i magen är fördubblad redan i vecka 42 jämfört med vecka 40. I flera andra länder har man därför valt att börja sätta i gång förlossningar med medicinsk hjälp redan efter 41 fullgångna graviditetsveckor, med följden att man kunnat rädda barn och få ned antalet dödfödslar.
Förändring kan dröja
Nu finns det också svensk forskning som visar att det är betydligt säkrare för bebisar att få komma ut i vecka 41. I SWEPI-studien, som pågått sedan 2017 och leds av Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har 15 förlossningskliniker runt om i landet deltagit. Och de preliminära resultaten som kom i vintras är tydliga. Ändå vill SU vänta med att förändra sina rutiner.
Göteborgskvinnor kommer i normalfallet fortfarande få vänta ytterligare en vecka innan de får hjälp att sätta i gång förlossningen. En vecka som för många innebär stora mängder oro och ångest, som också kan vara skillnaden mellan liv och död.
I en intervju i SVT Väst (21/8) motiverar Nils Crona, verksamhetschef för förlossningsvården på SU, beslutet med att man vill se studien publicerad och analyserad efter att de slutgiltiga resultaten kommit i höst. Han påpekar visserligen också att man troligtvis framöver kommer att landa i tidigare igångsättningar.
Men vad finns det då för rimliga skäl att vänta?
När Västra Götalandsregionen för några år sedan började inducera förlossningar i vecka 42 i stället för i vecka 43 var det långt efter att flera andra landsting sedan länge satt gränsen vid 14 dagar. Valet att i det längsta hålla fast vid att låta gravida bära barn 21 dagar efter utsatt födelsedatum hade då lett till att kvinnor och barn utsatts för allvarliga komplikationer och till och med död helt i onödan.
Förlossningsvården i regionen bör inte göra om samma misstag igen. I stället måste SU och de övriga tre förlossningsklinikerna i Västsverige gå före och visa vägen mot en trygg förlossningsvård där man gör allt för att gravida inte skall behöva vara rädda över att gå över tiden och att bebisen till följd av det kan dö i magen.
Malin Lernfelt, fyrabarnsmamma och liberal skribent
