Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jag ser paralleller till hur kristna ville återinföra Sveriges hädelselag för att förbjuda konstens rätt att häda när jag skapade min fotoutställning Ecce Homo 1998. Jag levde under dödshot under flera år när kristna extremister tillämpade samma helighetssyn på Jesus som bokstavstrogna muslimer gör på koranen, skriver debattören. Bild: 	Johan Nilsson/TT, Robert Paraniak
Jag ser paralleller till hur kristna ville återinföra Sveriges hädelselag för att förbjuda konstens rätt att häda när jag skapade min fotoutställning Ecce Homo 1998. Jag levde under dödshot under flera år när kristna extremister tillämpade samma helighetssyn på Jesus som bokstavstrogna muslimer gör på koranen, skriver debattören. Bild: Johan Nilsson/TT, Robert Paraniak

Rätten till religion får aldrig trumfa rätten att kritisera religion

Rasmus Paludans tondöva och korkade idé att bränna Koranen, har bara ett syfte. Att kränka och provocera muslimer. Men i yttrandefriheten ingår rätten att häda, besvärliga konstverk, provocerande böcker och plumpa demonstrationer, skriver Elisabeth Ohlson, bildkonstnär och hedersdoktor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I Rapportsändningen står läraren förtvivlad framför sin eldhärjade skola i Rinkeby och säger: ”Jag förstår inte varför någon vill tända eld på vår fina skola. Den som vi lärare och elever tycker så mycket om” Samtidigt, några meter bort, står en ung kvinna och säger nästan samma sak: ”Vi är ledsna att de får bränna vår koran som vi tycker så mycket om. Den är helig för oss".

Rasmus Paludans tondöva och korkade idé att bränna koranen, har bara ett syfte. Att kränka och provocera muslimer. Det komplicerade i detta är att vi måste få häda i Sverige. Vi måste förstå att problemet med rasism och hat inte försvinner med en blasfemilag. Att förbjuda att häda skulle tvärtom innebära förödande konsekvenser för yttrandefriheten. Det skulle på ett problematiskt sätt stärka religionens position så att den väger tyngre än staten och lagen. Rätten till sin religion skulle trumfa rätten att få yttra sig kritiskt mot religion.

Tuffare för konstnärer

I Sverige lever kyrkan och staten åtskilda sedan millennieskiftet. Och trots att drygt fem miljoner svenskar fortfarande är medlemmar av svenska kyrkan, anses vi vara ett sekulariserat land. Blasfemilagen togs bort redan 1970. Dessförinnan var det tuffare för författare och konstnärer. När August Strindberg år 1884 beskrev nattvardsvin och oblat som vanliga matvaror, åtalades han för blasfemi, även om han till sist friades.

Som konstnär, har jag under nära 30 år arbetat med att skapa bilder som beskriver religionens förtryck mot HBTQI-personer. Den balansgång jag gått har krävt kunskap, empati, respekt och förståelse för de olika religionernas känsligheter.

Men det innebär inte att jag har avstått från att utmana dem. Och jag hade aldrig kunnat skapa de bilder jag gjort om vi haft en hädelselag i Sverige.

På senare tid har jag fått kommentarer som: ”varför dammar du av de där gamla bibelcitaten, det är väl ingen som bryr sig om dem?” Som om världen slutade vid Sveriges gränser. Jag brukar svara att Sverige är en relativt trygg plats för oss som lever som homosexuella eller transpersoner. Men se bara på länder som Ungern och Polen, i vårt närområde, i Europa. När homosexuella flydde från Ukraina in i Ungern, vågade de inte stanna, utan slussades direkt till Berlin av frivilligorganisationer som räddade deras liv; inte bara från krigets grymheter utan också förföljelse av HBTQI-personer.

Många muslimer i Sverige tvingas nu börja om, för att bevisa att vi alla vill leva i ett demokratiskt samhälle

I vissa delar av Europa lägger sig kyrkan i politiken. Det stiftas lagar mot spridandet av kunskap om HBTQI-personer. Och i Putins Ryssland ställer sig kyrkan bakom hans fruktansvärda krig.

Ibland skäms jag över oss svenskar. I vår bortskämda tillvaro inbillar vi oss att vi är smartare och mer rationella än andra. I själva verket är vi både okunniga och naiva när vi avfärdar allt som har med stark religiös tro att göra som egendomligt.

Rasmus Paludan har bränt koraner i många år. Denna gång lyckades han skapa hat och splittring. Det är ömkligt att se honom försöka tända eld på boken med en dålig tändare. Och hjärtskärande att höra de som skriker om att Gud är störst i bakgrunden.

Inte representativa

Paludan lyckas med det han drömt om: att visa att han hatar islam. De som kastar sten och försöker döda poliser är naturligtvis inte representativa för Sveriges muslimer. Majoriteten förfasas tillsammans med svenskarna över de kriminella upploppsmakarna. Över att det spårade ur fullständigt när man skulle protestera mot koranbränningarna.

Många muslimer i Sverige tvingas nu börja om, för att bevisa att vi alla vill leva i ett demokratiskt samhälle. Det var ju därför många av dem flydde och kom hit till Sverige. Nu ser vi hur ungdomar i de utsatta områdena städar upp efter de kriminella uppviglarna, plockar skräp i svarta plastsäckar och tar sina grannar i hand.

För muslimer med absolut tro är Koranen inte papper och trycksvärta, den är Gud, även om vissa liberalare muslimer i världen försöker säga åt dem att inte bry sig om någon som bränner papper, att Gud inte behöver självutnämnda våldsamma försvarare.

Jag ser paralleller till hur kristna ville återinföra Sveriges hädelselag för att förbjuda konstens rätt att häda när jag skapade min fotoutställning Ecce Homo 1998. Jag placerade Jesus i HBTQI-världen, samtidigt som många kristna i Sverige betraktade homosexuella som ogräs. Jag levde under dödshot under flera år när kristna extremister tillämpade samma helighetssyn på Jesus som bokstavstrogna muslimer gör på koranen.

Islamistisk terror

När Mohammedkarikatyrerna kom åtta år senare, var såväl kristna extremister som Sverigedemokrater helt emot att återinföra blasfemilagarna. Nu kunde rondellhunden användas för att visa hur intoleranta muslimerna var. Se vad de gör i Guds namn, sa man. Och ju mer våld, ju mer islamistisk terror, desto fler röster för islamofobiska partier.

Att förbjuda en koranbränning, Mohammedkarikatyrer eller mina bilder som hädar Jesus är fel. I yttrandefriheten ingår besvärliga konstverk, provocerande böcker och plumpa demonstrationer. Det som behövs är större kunskap – om fattigdom och utanförskap, vad det gör med människor och hur det triggar religiös extremism. Vi behöver också, i vårt sekulariserade Sverige, en ökad förståelse för de religioner som finns här.

Elisabeth Ohlson, bildkonstnär, debattör och hedersdoktor vid Högskolan Väst