Försäkringskassans hårdare uppföljning av att alla sjukskrivningsfall efter 180 dagar skall bedömas mot enklare arbeten på arbetsmarknaden drabbar kroniskt psykiskt sjuka.
I praktiken innebär det att kroniskt psykiskt sjuka inte får ha avancerade jobb.
Självfallet berör detta alla sjukskrivna. Men det jag vill lyfta fram är situationen för sjukskrivna med bipolär sjukdom som diagnos. Sjukdomen är livslång. Stämningssvängningarna, som i många fall orsakar utmattningssyndrom, fortsätter att komma och gå oavsett arbetssituation och påfrestningar.
Målet att minska de skenande sjukohälsotalen överlag är gott, det är för dyrt för samhället och ibland skadligt för individer att gå sjukskrivna länge. Särskilt har psykisk ohälsa med utmattningsdiagnoser ökat i Sverige de senaste decennierna. I många fall beror en utmattning på omgivande faktorer, som brister på arbetsplatsen. Det är dock viktigt att inte dra alla över en kam.
Det finns även andra orsaker till utmattningslika sjukskrivningar. Många personer med bipolär sjukdom, tidigare kallad manodepressiv sjukdom, kan inte arbeta alls, andra arbetar deltid, men få däremot arbetar heltid. Samtidigt är det inte ovanligt att personer med bipolär sjukdom lyckas bra inom konstnärliga yrken och som forskare. Det är vanligt att dessa personer har hög IQ, är mycket bra på att associera och vara idésprutor, ofta tänker de lite friare, ser samband i mönster och kan vara bra på att analysera. För information om detta se Simon Kyagas forskning, samt böcker av Arvid Lagercrantz och Ann Heberlein!
Svårare behålla sjukpenning
Möjligheten att få sjukersättning har minskat betydligt på senare år. Samtidigt är det i dag också svårare att få behålla sjukpenning på deltid över längre tid. Ändå finns det en stor grupp människor som skulle kunna göra mycket stor samhällsnytta på sina ordinarie jobb, även om de bara kan arbeta deltid.
Jag har engagerat mig i min väns situation; få psykiskt sjuka orkar föra debatten själva. Petra är lärare och forskare på högskola. Efter 14 års studier med doktorsexamen har hon en specialistkompetens i ett ämne som ingen annan i Sverige har. Staten har investerat i utbildningen. Trots sjukdomen gör hon ett bra jobb, är mycket uppskattad av ledning, studenter och kollegor. Ändå vill inte Försäkringskassan att hon fortsätter med sitt jobb, de vill att Petra byter till ett okvalificerat arbete, typ lagerarbete eller att vända papper på ett skrivbord. Annars är Petra inte längre berättigad till fortsatt deltidssjukpenning efter 180 dagar. De tror att hon i ett enklare arbete genast skulle klara att arbeta heltid, vilket varken hon själv eller vårdpersonalen tror.
Inte medicinska skäl
Anledningen till att man vill dra in sjukpenningen är alltså inte medicinska skäl, utan att arbetet anses för ”avancerat”!
För att inte återinsjukna mer, behöver de flesta med sjukdomen ha ”luft” i systemet. För att inte bli uppvarvad, hypoman/manisk, behöver man undvika stress och behovet av sömn och pauser är extra stort. Konsekvensen kan annars bli en svår depression, vilket är personligt och samhällsekonomiskt kostsamt. Sjukskrivning på deltid behövs som förebyggande och resurssparande åtgärd.
Typiskt för bipolär sjukdom är att sjukdomen går i skov. Om man då byter till enklare arbete under en sämre period är det sedan i princip omöjligt att komma tillbaka till tidigare arbetsplats när situationen förbättrats.
Ett akademiskt arbete som lärare och forskare behöver inte vara avancerat, svårt och stressigt bara för att det krävt lång utbildning. Tvärtom, kan det vara enkelt på grund av tidigare kunskap, erfarenhet, kvalifikationer och rutin. Petras nuvarande arbete fungerar bra för henne – för att hon kan det. Det ger självkänsla.
Avancerat kan var lätt – för den som kan
Om man genom en sjukdom har ovanligt lätt för att bli deprimerad, bör man undvika triggerfaktorer som detta. Välkända faktorer som kan framkalla en depression är livsavgörande, omvälvande händelser såsom byte av jobb, att bli arbetslös, få försämrad ekonomi och bli påtvingad en stor förändring utan att kunna påverka skeendet. Att tvingas sluta sitt drömjobb kan inte leda till något annat än en depression. Det är inte för inte som man alltmer hör folk tala om ”Försäkringskasse-utlöst depression”!
Hur bedömer då Försäkringskassan att ett arbete är för avancerat? Ett samtal till arbetsplatsen, men inga platsbesök. Det är lätt att bedömningen grundar sig på fördomar om att akademiskt arbete och forskning är svårt och stressigt eftersom det kräver lång utbildning. Är processen verkligen rättssäker?
Skall vi inte i stället ta till vara människors individuella förmågor och talanger även om man genom sjukdom har en begränsning, hellre än att gömma undan dem på okvalificerade arbeten?
Har vi råd med detta stora samhällsekonomiska slöseri?
Ulrika Lindh
universitetslektor
(Petra heter i verkligheten något annat.)