Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Währborg, läkare

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Psykiska ohälsan kräver nya sätt att jobba på

Det är klarlagt att arbetet spelar en avgörande roll för risken att drabbas av psykisk ohälsa. Tillväxtsamhällets krav tar dock inte hänsyn till att alla människor inte kan pressas in i samma mall. Välfärden har fått ett pris, allt fler färdas inte längre väl. Den nya ohälsan kräver nu ett nytt sätt att tänka och ansvaret faller tungt på arbetslivet som behöver reformeras, skriver Peter Währborg, läkare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Peter Währborg

läkare

Larmrapporterna duggar tätt. Som en vårflod sköljer informationen över oss. Svenska folket; vuxna som barn mår allt sämre. Jobbet knäcker oss. Allt fler blir sjukskrivna på grund av sin psykiska ohälsa. Någon samstämmighet i uppfattningen om Moder Sveas tillstånd råder knappast. I allt mer högljudda ordalag hävdar några, kanske de flesta, att den psykiska ohälsan ökar. Andra menar att det snarare är sjukskrivningarna som ökar och att detta inte har med någon verklig sjuklighet att göra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så vitt det går att bedöma ur vetenskaplig synpunkt torde det vara klarlagt att det faktiskt är så att den psykiska ohälsan ökar, särskilt den stressrelaterade ohälsan. För detta talar en hel rad vetenskapligt väl genomförda studier.

Mår man för jävligt så spelar det inte så stor roll om det kallas sjukdom, ohälsa eller något annat. Om det är så man mår klarar man inte det man förväntas klara. Särskilt inte om det är jobbet som förorsakar tillståndet. En känsla av inre oro, nedstämdhet, sömnsvårigheter, trötthet intill fullständig utmattning, oförmåga att tänka, koncentrera sig eller minnas är inga bra förutsättningar för att klara sitt dagsverke.

Varför är det så?

Våra reaktioner på vår omgivning beror på två saker; vad vi utsätts för och vilka förutsättningar vi har att klara detta. Det är klarlagt att arbetet spelar en avgörande roll för risken att drabbas av psykisk ohälsa. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), som är en välrenommerad källa för sammanställning av medicinsk forskning, har sammanställt all vetenskaplig information om sambandet mellan vår arbetssituation och vår psykiska hälsa (SBU nr 223, 2014). Rapporten visar ”att det nu finns vetenskapligt verifierad kunskap om sambandet mellan arbetsmiljö och depressionssymtom respektive symtom på utmattningssyndrom ….”. För högt ställda krav i arbetet, särskilt i kombination med små möjligheter att påverka sin arbetssituation är ett exempel på sådan utsatthet som leder till psykisk ohälsa. Detsamma gäller brist på stöd och erkännande för de insatser man gör.

Tillväxtsamhällets oeftergivliga krav är ju att allt färre skall göra allt mer på allt kortare tid. Välfärden har ett pris, allt fler färdas inte längre väl. Det är av den anledningen som arbetsmiljöverket helt nyligen gav ut nya föreskrifter där arbetsgivarens ansvar för medarbetarnas hälsa tillmätts ett mycket större ansvar (AFS 2015:4).

Hjärnan ingen urban arbetsautomat

Våra förutsättningar att klara de allt större påfrestningarna i arbetslivet beror på våra hjärnors kapacitet. Vår hjärna har inte alls utvecklats lika snabbt som de sociala förhållandena ändrats. Den ser fortfarande ut och fungerar som under stenåldern. Våra normer och förpliktelser i livet rimmar dåligt med vår hjärnas fortsatta irrationalitet. Det går inte pressa ned ett par 45:or till fötter i storlek 38. Våra försök att forma våra hjärnor till urbana arbetsautomater är lika fruktlösa som att få fåglar att sjunga Bob Dylan.

Ett antal politiska slogans brukar stolt uppvisa olika varianter på temat om alla människors lika värde. En nog så hedervärd ambition som dock lätt förväxlas med uppfattningen att alla människor är likadana. Det är de inte. Inte alla människor klarar att leva upp till den enfaldiga dogmen om att alla skall arbeta lika mycket. I mitt numera ganska långvariga läkarliv har jag träffat många människor som inte klarar av att arbeta 40 timmar per vecka. Ibland får politiska dogmer ödesdigra konsekvenser för dem som inte lyckas pressa sig in i storlek 38.

Krävs nya botemedel

Vi får den ohälsa vi förtjänar. De stora folksjukdomarna har alltid en samhällsaspekt. Forna tiders sjukdomar har vi med olika åtgärder lyckats begränsa även om de minsta mikroberna fortfarande gäckar oss och med all sannolikhet dessutom kommer att överleva oss. Mat, rent vatten, utbildning, vaccinationer och medicinsk utveckling har hjälpt oss att förbättra och framförallt att förlänga våra liv. Nu står vi inför ett skifte i ohälsan och därmed ett nödvändigt skifte i vårt tänkande. Den nya ohälsan låter sig inte botas på samma sätt som vi botade sjukdomar förr. Frågan är bara om vi mäktar med de nödvändiga förändringarna och hur länge det skall få dröja innan nödvändigheten av detta blir uppenbar för dem som borde inse detta.

Vad är det då vi borde göra?

Reformera arbetslivet. Människan och hennes hjärna (prestationer) har blivit en allt viktigare produktionsfaktor och är därmed utsatt för mer och annan påfrestning än tidigare. Eftersom våra moderna samhällen bygger på den ovillkorliga tillväxtens filosofi premieras bara den som kan, får och vill arbeta. Om människan skall klara dessa villkor förutsätter det att hon klarar att bidra med sitt arbete och på villkor som hon själv bestämmer över. Arbetstiden kan och bör fördelas på ett annat sätt än under den industriella epoken. Rörligheten på arbetsmarknaden måste således öka avsevärt för att människor skall kunna passa ihop bättre med det arbete hon vill ägna sig åt.

Passagerare i sin egen kropp

Allt fler människor far omkring som passagerare i sin egen kropp. Utrymmet för återhämtning, eftertanke, fysisk aktivitet, socialt umgänge och vistelse i naturen måste främjas genom fler sammanhängande ledigheter som tillåter ett engagemang utöver produktionsarbetet. Tillväxt bör inte mätas enbart i ekonomiska termer utan som befolkningens tillfredställelse med livet.

Fysisk aktivitet är bevisligen av så hälsofrämjande kaliber att den bör göras obligatorisk både i skolan och arbetslivet.

De politiskt styrda verksamheterna bör så långt möjligt ersättas med kunskapsstyrda organisationer. En skadeskjuten sjukvård, en bollibompa-skola och en polis som hela tiden skjuter sig själv i foten med räddas av partiboken torde inte vara det föredöme som det moderna kunskapsstyrda samhället söker för att vända den trend som ställer allt fler utanför sig själva och samhället.

Peter Währborg

läkare