Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Processen mot Aron Flam liknar auktoritära länders metoder

Under förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson i vintras användes begreppet ”lawfare” för att tysta meningsmotståndare med juridiska medel. Nu händer det igen i och med att åtal i dag väcks mot komikern Aron Flam för upphovsrättsbrott för att han använt en satiriserad version av den ikoniska bilden av ”en svensk tiger”, skriver Magnus Norell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I januari i år skrev undertecknad två artiklar med anledning av förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson i Göteborg. Artiklarna diskuterade hur begreppet ”Lawfare” för första gången användes i Sverige för att försöka tysta, stigmatisera och förtala en individ. Syftet med ”Lawfare” är att använda juridiska medel för att attackera och försvåra för en individ att verka i tal och skrift. Begreppet har framförallt använts av enskilda och organisationer för att tysta meningsmotståndare, och utgör därmed ett direkt hot mot demokratin och yttrandefriheten.

Men det är inte enbart individer eller organisationer som kan använda sådana metoder för att komma åt misshagliga individer. Att med tveksamma juridiska metoder komma åt enskilda individer är ju en sedan länge beprövad konstart i auktoritära samhällen när Staten behöver näpsa någon misshaglig person. Och pinsamt nog för Sveriges del har vi nu potentiellt fått ett sådant fall.

Åtalas för upphovsrättsbrott

Den 17 juli beslöt David Ludvigsson, kammaråklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet på Åklagarmyndigheten, att väcka åtal mot Aron Flam. Flam åtalas för ett upphovsrättsbrott där han använt en satiriserad bild av Bertil Almqvists ikoniska bild ”en svensk tiger”, framtagen under Andra Världskriget. Den satiriserade bild Flam använder pryder omslaget till hans bok ”Det här är en svensk tiger” (Samizdat Förlag 2020). I boken gör Flam upp med den officiella svenska nazistvänliga politiken under världskriget och beskriver hur Sverige agerade under och efter världskriget. Flam beskriver också den tystnadskultur som präglat Sverige och som effektivt hindrat viss obehaglig kunskap om Sveriges roll under kriget att nå en större allmänhet. En del av historien som det officiella Sverige aldrig riktigt gjort upp med. Inte minst gäller det sveket mot judar. Minns till exempel att det var Sverige, inte nazityskland, som krävde att Tyskland stämplade ett J (för jude) i pass tillhörande tyska judar.

Kunde ha stannat där

Anmälare är inte svenska staten utan Beredskapsmuséet i Djuramossa, som har upphovsrätten till Almqvists bild. Och där kunde det ha stannat. Inget tvingade åklagaren att väcka åtal.

Åklagare Ludvigsson skriver i åtalet att: ”I ärendet står två intressen mot varandra. Det är dels upphovsrätten, som är upphovsrättsinnehavarens rätt att fritt och ostört få disponera sitt verk, dels yttrandefriheten, som handlar om rätten att uttrycka sig fritt”. Vidare skriver Ludvigsson att det inte handlar om censur och att det är en principiell fråga mellan två rättigheter, nämligen upphovsrätten och yttrandefriheten.

Men det faktum att en hel upplaga av boken beslagtogs syftande till att om möjligt förstöra hela upplagan, inklusive redan sålda böcker, talar ett annat språk. Beslaget överklagades av Flam och den 13 augusti hävde Patent- och marknadsdomstolen åklagarens beslag.

Men det som hände Flam visar hur tunt det skyddet för satir i praktiken kommer att bli, trots att svenska myndigheter hävdar att detta skydd redan täcks in med befintlig lagstiftning.

Och, som sagt, Flam har använt en satiriserad bild, inte ursprungsbilden. Att i det läget väcka åtal skickar en signal fullt i paritet med de värsta avarterna av ”Lawfare”. Det här blir ännu mera tydligt eftersom nästa år ska det kontroversiella digitala upphovsrättsdirektivet implementeras i Sverige. Där utlovas att satir, parodi och kommentarer på upphovsskyddade verk ska tillåtas. Men det som hände Flam visar hur tunt det skyddet för satir i praktiken kommer att bli, trots att svenska myndigheter hävdar att detta skydd redan täcks in med befintlig lagstiftning. Vilket samma myndigheter nu helt frankt sätter sig över. Åklagaren skriver: ”Eftersom omslaget hänger ihop med själva boken, och inte kan separeras från den, så har böckerna beslagtagits”. Men då blir resultatet i praktiken att innehållet censureras. Det är därför svårt att värja sig mot misstanken att det är bokens innehåll snarare än omslaget som är det åtalet egentligen handlar om. Detta stärks också av förundersökningen där åklagaren skriver att boken och bokomslaget utgör brottet. Det vill säga, redan innan rättegången ens hållits och åtalet prövats av domstol är Flam utpekad som skyldig. Att så flagrant frångå principen om oskyldig till dess motsatsen är bevisad understryker det osunda i affären.

Skadan redan skedd

Att, som Ludvigsson skriver, låta ”domstolen göra den slutliga avvägningen” i den principiella frågan mellan upphovsrätten och yttrandefriheten, betyder i praktiken att en domstol efter en anmälan, kan gå in och börja göra avvägningar och ändringar i den kanske viktigaste friheten vi har, nämligen yttrandefriheten, och därmed en av vår demokratis grundbultar. Så lättvindigt kan inte en demokrati hantera denna frihet.

Osäkerheten om vad som faktiskt gäller blir därmed tydlig och ett varningens tecken om vad som kan hända den som är förmäten nog att syna svenska mytbilder i sömmarna framträder skarpt. Och det är just signalvärdet i detta väckta åtal som på ett så dystert sätt knyter ihop detta fall med konsekvenserna av ”Lawfare”. Så även om det inte sker medvetet är den långsiktiga skadan redan skedd.

Magnus Norell, Adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy i Washington DC