Som förälder har man fått ta del av information från skolan via mejl och samtal där man beskriver problematiken med att barn nu leker ”Rött ljus, grönt ljus” med en twist, skriver debattörerna.
Som förälder har man fått ta del av information från skolan via mejl och samtal där man beskriver problematiken med att barn nu leker ”Rött ljus, grönt ljus” med en twist, skriver debattörerna. Bild: Youngkyu Park / Netflix / TT

Problemet är inte att barn leker Squid game – utan verkligheten

Jag kan inte annat än att undra hur vi hamnade här. Att skola och föräldrar ägnar tid och resurser åt att stoppa låtsasvåld på skolgården. Samtidigt som de vägrar att ta i det riktiga våldet ens med tång.

ANNONS

Jag är mamma till tre barn och försöker navigera mitt föräldraskepp så rätt jag kan i vardagen. Men även om det stormar på havet ibland, så gäller det att hålla kursen, så att vi alla når vuxenhamnen helskinnade.

Fenomenet ”Squid game” kan inte ha undgått någon den senaste tiden. Som förälder har man fått ta del av information från skolan via mejl och samtal där man beskriver problematiken med att barn nu leker ”Rött ljus, grönt ljus” med en twist.

Olämpligt innehåll

Syftet med informationen är att förmedla en frustration från skolan där ett högst olämpligt innehåll i en serie med 16-årsgräns nått barnen och nu ber man om en föräldrainsats. Inget konstigt alls, även om jag någonstans kan undra varför allvaret kring lekar med temat ”pang – du är död” inte påtalats tidigare.

ANNONS

Det sätts alltså in resurser kring detta i skolan och föräldrar förväntas prata med sina barn om allvaret kring våld i spel, filmer, tv-program eller liknande. Men om vi har en verklighet som är minst lika skrämmande. Hur ska skola och föräldrar hantera det?

Skrämmande och ofattbart

Härom veckan kablades nyheter ut överallt om en pappa som misstänks ha knivhuggit sina sovande barn i deras sängar och kastat ut dem från ett fönster. Min dotter, sju år gammal, drabbades av nyheterna. Men till skillnad från mig, som är nästintill luttrad av nyheter om våld där barn och kvinnor tar skada eller mördas, var detta någonting helt nytt. Det var skrämmande. Förvirrande. Ofattbart.

Hon hade frågor kring varför. Varför en annan människa gör så mot någon annan, eller med hennes egna ord: ”Varför ville pappan göra sina barn illa?” Jag kunde bara svara på det enda sätt jag visste: ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.”

När jag hämtade mina barn dagen efter pratade jag med lärare och andra vuxna om min dotters frågor. Då kom det fram att det ansågs problematiskt att min dotter hade pratat om detta på skolgården. Och jag blev informerad om att det var ”oroande” att min dotter fått höra om sånt våld i sitt hem.

ANNONS

Kommunicera med våra barn

Mitt förslag var att skolan informerade, på samma sätt som de gör kring vissa lekar på skolgården, om hur allvarligt detta är och att föräldrar ska prata med sina barn. Kanske kan vi tillsammans hitta ett sätt att kommunicera med våra barn om det våld som når dem? Inte bara om våld i spel, film och tv-program. Utan det våld som sker på riktigt, i människors vardag och som så lätt når barnen. Så att vi redan i skolåldern kan börja arbeta förbyggande. Men det fanns det ingen prioritering kring. Det fanns det varken resurser eller tid för.

Jag kan inte annat än att undra hur vi hamnade här? Att skolan och föräldrar kan ägna tid och resurser åt att stoppa låtsasvåld på skolgården i form av lekar, men vägrar att ta i det riktiga våldet ens med tång. Som förälder krossar statistiken mitt hjärta gång på gång å mina döttrars vägnar. Att det farligaste som finns för dem, är just att de är födda som flickor.

Det är på skolgården som mönstren etableras och grunden för vuxenlivet läggs. Det är lättare att lära en pojke på skolgården att det är oacceptabelt att kalla tjejer för hora än vad det är att få en man att sluta slå sin partner. Därför är det nu vi måste sätta in resurserna, i skolåldern. Så att pojken som kallar sin klasskompis hora inte växer upp och tar med sig det beteendet in i vuxenvärlden. Att lära sig stå upp för vad som är rätt, trots grupptryck är kanske en av de största utmaningarna.

ANNONS

Jag är övertygad om att det är min och skolans plikt att göra mina barn medvetna om vad som kommer att vara en fara för dem och hur samhället egentligen ser ut.

Jag är övertygad om att det är min och skolans plikt att göra mina barn medvetna om vad som kommer att bli en fara för dem och hur samhället verkligen ser ut. Även om det innebär att deras oskuldsfulla bubbla brister. Även om det innebär att de inser att deras bror kan bli det yttersta hotet för andra kvinnor. Det smakar så illa i munnen att jag kräks. Men det är nödvändigt för att mina och andras flickor ska få en bättre och säkrare framtid.

Jessica Jonasson, förälder och samhällsmedborgare

Hanna Bergwall, jurist

LÄS MER:”Squid game”-produkter tar över halloween: ”Gick extremt fort”

LÄS MER:Psykologen: Låt inte barn under 12 se på Squid game

LÄS MER:Engelska myndigheter: Förbjud era barn att se Squid Game

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS